It's gonna be my year

Bilder till föregående inlägg :)

2011-02-09T20:49:00.001+13:00

Australien!

2011-02-09T16:24:00.002+13:00

Okej. Jag vet att jag varit katastrofalt dålig på att skriva här, men det har bara blivit så. Har inte känt mig jättepepp på att skriva när jag bara haft ett engelskt tangentbord, men min vän Fredrik från Sverige bodde här ett par dagar, och han fixade så jag kan använda internet från min dator utan sladd :)

Vi kom hem från Australien i måndags natt. Fem dagar i Brisbane med en hel massa äventyr blev det. Vi tar det från början, antar jag.

Dag ett. Anländer på flygplatsen på eftermiddagen, inser att det är extremt varmt och fuktigt (vilket det kommer fortsätta att vara, det var 26 grader om nätterna..), och tar tåget in till centralen och promenerar de cirka två minuterna till vårt backpackers. Som jag redan från början får dåliga vibbar av, och de blir bara värre och värre. Personalen var inte särskilt vänliga, när vi checkade in berättade de inte ens var köket eller toaletterna fanns.. Vi sover i ett fyrabäddsrum, där vår våningssäng gnisslar så att man väcker hela rummet så fort man rör ena tån. Ger oss ut för att handla mat, kommer tillbaka, lagar middag och ger oss ut på promenad där vi ser de första exotiska djuren; en stor ödla och jättehäftiga fladdermöss! Fladdermössen var jag övertygad att de var stora kråkor, men icke. Tog en öl/vin i en bar på vägen hem. Stupade i säng ganska tidigt, då vi var jetlaggade och skulle upp tidigt. Men någon bra sömn blev det inte, då det under vårt backpackers ligger en bar som spelar musik så att basen känns i sängen. Sju kvällar i veckan.

Dag två. Vaknar vid kvart över fem (jetlag), går väl upp vid kvart över sex, inser att regnet öser ner, så vi bestämmer oss för att vänta med Movie World till dagen efter, och ta WhiteWater World idag istället. Regnet visar sig dock försvinna ganska snabbt, och det blir en varm dag ändå, och snacka om temapark! En drös vattenrutschkanor, den ena värre än den andra. Det bästa var att man kunde åka fler än en i de flesta, vilket gör det ännu roligare. Var inte överdrivet mycket folk, eftersom skolorna börjat igen. Vi var där i säkert fyra-fem timmar, för att sen åka tåget tillbaka till stan (45 minuter kanske), shoppade lite och lagade sen middag och sen har jag för mig att vi gick ut och drack öl och åt efterrätt på ett ställe med rätt kass service. Kämpar och är uppe till säkert klockan tio (Australien är tre timmar efter NZ) och somnar rätt gott den här kvällen, trots fullt party nere på gatan.

Dag tre. Upp tidigt igen, ge oss iväg med samma tåg och en station längre för att komma till Movie World. Som inte är så stort och häftigt som jag tänkt mig. De har kanske tre-fyra åkattraktioner som var jätteroliga, resten (som inte var så många fler, kanske tre till) var inte mycket att hänga i granen. Det känns som att de satsat mer på utsmyckning av själva parken och shower. Men de berg-och dalbanor vi åkte var grymma, min favorit var Lethal Weapon där man var upp och ner fem gånger. Vi såg en stunt-bil show, där de körde bil på en arena, jagade varandra, körde jättenära, brände däck, körde på två hjul och sådär. Hur coolt som helst. Såg även en 4D film, vilket jag fann väldigt fascinerande, då jag inte ens sett 3D innan. Stolar som rörde sig, vindpustar vid fötterna och vatten i ansiktet. Vi var rätt slut efter två väldigt intensiva dagar, så det blev ytterligare en tidig kväll.

Dag fyra. Ingenting planerat, bara vaga planer. Vet att vi vill se djur och att vi vill åka till Moreton Island. Går ner till informationscentret och köper biljetter till Lone Pine Koala Sanctuary för dagen, och biljetter till en Extreme Tour på Moreton Island för morgondagen. Ger oss iväg till Koalabjörnarna efter lite om och men (vi gick åt fel håll i en halvtimme för att inse att bussen vi skulle ta låg ungefär hundra meter från där vi började.. Jag var lagom glad) och ser en del djur. Inte lika stort som Steve Irvings zoo, men helt ok och billigare. Såg en rovfågelshow och hängde med kängurus. Jag fick hålla en koala och de blev även mitt nya favoritdjur. De hade wombats, men de var inte jättesynliga.. Jag såg egentligen inte alls hur de såg ut. Ungefär samma visa på kvällen den här dagen, fast den här gången hittade vi en bar som visade fotboll och med en bartender som kunde svenska. När vi kom dit dagen efter ropade han "hur är läget, älskling?" till mig. Han hade haft en svensk flickvän..

Dag fem. Upp tidigt, tidigt, eftersom vi skulle bli upplockade klockan 07. Åker buss ut till färjan, åker färja i kanske en timme tills vi kommer till Moreton Island (som visar sig vara en rätt stor ö). Där ska vi börja med att snorkla från stranden med vit sand, ut i det jätteblåa vattnet, och snorkla runt de vrak som ligger kanske 50 meter från strandkanten. Ser en hel del jättefina fiskar, vi har med oss bröd ut så vi får mata dem från handen och det är hundratals av dem överallt. Får se en jättestor rocka på botten och se en fågel fånga och äta en av fiskarna sittandes mitt bland oss när vi snorklar. Man såg hur den fastnade lite i halsen.. Hmm.. Får lunch efter detta, för att sen åka bil/minibuss ut till "öknen" där vi ska göra sandboarding. Tänk pulka fast på sand. Man ligger ner på mage och åker ner för en jättelång backe. Rätt kul men jobbigare att gå upp för backen igen.. Sen åker vi för att bada i en blå lagun som för tillfället inte alls var blå, men som hade jättevarmt vatten och jag hade kunnat stanna där hela dagen. Men icke. Var tvungna att köra tillbaka för att hinna med färjan. Somnar nästan på väg tillbaka.

Dag sex. Checkar ut vid tio, drar runt på stan ett tag, shoppar lite och äter lunch. Tar oss ut till flygplatsen rätt tidigt, vi har ändå inget för oss och flyger ett extremt kallt flygplan hem. Fick be om filt, och hon var tvungen att gå och leta efter en. Om de börjar få brist på filtar tycker man ju att de kan börja gissa att det kanske är lite för kallt ombord..

Men det var en jättebra semester, känns häftigt att äntligen fått se Australien. Och inga spår från översvämningen överhuvudtaget. Inte ens ute i förorterna. Fantastiskt. De måste ha gjort ett grymt bra jobb. Men det var faktiskt lite för varmt och fuktigt. Mamma hade antagligen förvandlats till en blöt pöl. Men eftersom de har det så pass varmt är det AC överallt inomhus, så varje gång du går ut från en butik är det som att gå in i en vägg. Bilder kommer nog i ett eget inlägg, det här blev alldeles för långt ändå.

Jul

2010-12-26T21:33:00.002+13:00

Julen har kommit och gått, och faktum är att jag haft en hel del hemlängtan. Jag menar, jag älskar att vara här, jag mår verkligen bra av sol och värme och skulle inte för en sekund vilja befinna mig i kyla och mörker, men just över jul kändes det. Det enda stället jag ville vara på var i Sverige, tillsammans med min familj och fira jul på riktigt. För det är inte jul på ritkigt när det är 25 grader och man äter grillat. Förra året var okej, för då var det nytt och spännande och annorlunda. I år visste jag vad som väntade och det var inte vad jag ville. Men det gick ju bra ändå.

Vi började på julaftons eftermiddag med att åka hem till min värdfamilj, leka med barn och lämna julklappar. Med mig hade jag svenska köttbullar och senare på kvällen åt vi middag tillsammans. Jag älskar den familjen. De är min egen familj, de är så extremt varma och kärleksfulla och allt är så naturligt när jag är där. Jag märker verkligen att de ser mig som en av sina egna, de behöver inte anstränga sig eller behandla mig som en gäst. Och jag känner det i kramarna och pussarna jag får. Och jag känner det i kärleken från barnen.

Juldagen firade vi hemma hos Jarrods mamma tillsammans med hennes partner och Jarrods bröder med respektive. Öppnade julklappar redan klockan elva! Herregud! Men jag fick så fina saker, speciellt från er där hemma i Sverige, trots att jag sagt att jag inte ville/skulle ha något. Stefan, Karin och mamma; tack snälla fina. Att ni betalar våra biljetter till Australien uppskattas enormt av både mig och Jarrod, och Jarrods mamma tyckte det var väldigt snällt också. Pappa och Kerstin, er "Svenska för Jarrod" var nog den present som drog flest skratt, helt klockren! Och Farmor, tack för duschkrämen (såklart i en kaffefiltersförpackning!) och boken. Jag önskar jag kunde varit i Sverige och firat tillsammans med alla er.

Juldagen fortsatte med stor lunch (majskolvar bland annat), badminton, volleyboll och även en uppblåsbar pool som vi fyllde med alldeles för kallt vatten. En mysig dag där vi umgicks och hade trevligt. Inte alls vad jag är van vid, men jag har lärt mig att öppna mina ögon och ta in hur andra firar jul. Allt är inte som hemma i Svedala, direkt.

Längst ner ser ni min bästa present från Jarrod. En rosa klocka! Matchar min ipod.

Missa nu inte inlägget här under! Det innehåller en hel del bilder och lite andra spännande saker!

Bildkavalkad!

2010-12-26T21:00:00.002+13:00

Bilder utan bildnummer, för det lyckades (hade inte tålamod) jag inte ordna (ni får räkna bilderna själva). Numren finner ni längst ner i inlägget, med en festlig förklaring till varje bild! Oh så fyndigt.

1. Förvirrad och chockad pojkvän.

2. Världens bästa kram, kanske?

3. Jack Johnson. Underbart bra konsert, och den blev extra bra då han hade jeans och flip-flop på scen. Och pianisten hoppade (ja, han gav sig upp och dansade lite ibland) runt i bara strumplästen. Och basisten rappade hard-core i en sång. Trots att Jack Johnson är så långt från rap man kan komma.

4. Firade jul hos Jarrods pappa med rosa tema. På bilden Jarrods ena storebror med flickvän.

5. Jag och Jarrod efter att ha öppnat det mystiska paketet jag fick med mig från pappa och Kerstin. Det var en adventskalender, men istället för bilder eller choklad i luckorna, var det i den första ett litet rådjur som vi döpte till Isabella. I resterande luckor var det leksaker och tillbehör till henne, och fick till och med en fågelkompis! Har varit dagens höjdpunkt varje dag!

6. 300 meter in på vandringen upp till The Pinnacles. Jag visste vid det här laget INTE vad jag hade att vänta. Men det blev jag snart varse. Trappsteg uthuggna i sten. Och inga små steg, utan jättekliv. I två och en halv timme, för att sluta på 600 meters höjd i en stuga där vi skulle spendera natten. Vilade ett par timmar, för att sen bestiga de sista 200 höjdmeterna upp till själva Pinnacles, och det var fan nästan lika jobbigt som de första 600.

7. Utsikt.

8. Kvällen i stugan (där det fanns våningssängar för 80 personer, men natten vi var där var vi ungefär tio stycken). Stugvärden kom och varnade för att det var risk för "heavy rain" under natten, och om det var illa kunde vi behöva stanna kvar nästa dag. Här fick jag panik, vi hade ju bara lagom mat till en natt! Men det ordnade sig, vi gav oss av tidigt på morgonen (efter klartecken från stugvärden) och blev inte översvämmade på vägen ner.

9. Har varit och hängt med min värdfamilj en del. Oj vad jag trivs där och herregud vad Theo är ett roligt barn. Skrattar konstant när jag är med honom, han är så knäpp.

Det här var ett listigt (ho ho ho vilken rolig ordvits) inlägg, men jag planerar att skriva ett till nu på en gång, för att sammanfatta det som hänt efter dessa bilder (typ jul), eftersom jag inte fick lägga till fler bilder i det här inlägget.. Där kommer även en del tack delas ut, och kanske ett par av mina fina julklappar jag fått avslöjas! Väl mött i nästa inlägg!

Mega-update

2010-12-16T19:52:00.003+13:00

Här kommer ett antagligen jättelångt inlägg som ingen kommer orka läsa. Men nu har jag varit i NZ i två veckor och faktiskt hunnit med en del. Som till exempel:

Åka flygplan. Resan gick väldigt bra, lyckades sova typ sju timmar mellan Frankfurt och Singapore, och ytterligare en timme mellan Singapore och Sydney. I Sydney fick vi snällt vänta på att bli avsläppta, eftersom det fanns en person som var sjuk (jag gissar att detta var samma person som ungefär två timmar in i flighten mot Singapore i princip bars av två män genom planet, kritvit. Jag har aldrig sett någon så blek, jag trodde seriöst hon var död. All flygpersonal började behandla henne och efter någon timme var hon fortfarande lika blek, men i alla fall vaken). Men karantänfolk kom och tog av henne från planet först, sen fick vi andra gå av. På Sydneys flygplats åt jag världens godaste ceasarsallad.

Komma hem. För det var exakt så det kändes. Att komma hem igen. Jag skuttade in i garaget som var öppet (efter att ha hängt med Ronja ett par timmar hemma hos henne) och hade kramkalas med Robert. Lola blev extremt glad över att se mig, Theo inte lika. Han var nog mest förvirrad, men efter en minut var han överallt och pratade och pratade. Oj vad stor han har blivit. Åt god middag, pratade om allt mellan himmel och jord och jag bara trivdes så himla bra. Sov i den skönaste sängen i världen (sängen i gästrummet), vaknade morgonen efter och lekte med Theo medan alla andra sov.

Överraskat en pojkvän. Robert hade bett honom och hans vän Dylan att komma vid halv tio-tiden. Vid ungefär kvart över nio ringer det på dörren, Dorina (den nya au pairen) står beredd med kamera och jag öppnar dörren till en stum pojkvän som bara pekar på mig. Efter kanske 30 sekunders förvirring och pekande kramas vi länge, länge. Flera timmar senare förstår han fortfarande inte att jag är tillbaka.

Solat och badat. Har dock bara hunnit till stranden en gång, men det var hur kul som helst! Höga vågor och svart sand. Surfade på en body board för första gången, vilket också var roligt, även om jag blev helt omkullkastad av vågorna.. Och sen vi flyttade in hos Jarrods pappa badar vi nästan varje dag, floden går precis vid tomten så det är bara hoppa i när det är högvatten. Nu har jag även fått användning av den krokodil jag fick i födelsedagspresent för ett bra dag sen, den flyter vi på. Har fått lite färg, men den kroppsdel som är brunast är nog mina knän..

Haft övernattning. Jarrod skulle ut på krogen med sina killkompisar, och jag fick inte följa med, så jag åkte hem till Ronja. Som inte var hemma. Så jag hittade extranyckeln som var gömd i trädgården och gick in och chillade tills hon kom hem. Jag fick i uppdrag att cykla till supermarket för att inhandla hummus och vin till den kommande middagen. Jag hittade inget supermarket så jag kom tillbaka tomhänt. Fick ta bilen istället, och instruktioner om att ta höger vid rödljusen. Det var bara det att när man tog höger, så hamnade man ju på motorvägen. Jättedumt. Men jag hittade till slut, och sen åkte vi hem till lite annat folk och lagade middag och såg på Alladin. Sen sov jag över hos Ronja, vi åt världens godaste frukost, som förr i tiden.

Planerat och genomfört ett första äventyr. Vandring. Men det får bli ett eget inlägg, annars blir det här alldeles för långt. Jag skriver nog det imorgon. Men jag kan skvallra om att det kommer innehålla en hel del drama! 800 meter över havet, stegar, trappsteg, vadande i floder, risk för översvämning, odrickbart vatten, och en hel massa svett!

Det här får räcka som uppdatering för tillfället. Klockan är kvart i nio och eftersom jag (till skillnad från vissa andra) inte sov på eftermiddagen, är jag ganska trött efter senaste dygnens äventyr. Jag satsar på att få upp lite bilder också, jag har en hel del väldigt bra i kameran.

Hur har ni det i Sverige? :)

Summer again

2010-12-04T15:13:00.002+13:00

Nu ar jag tillbaka i sommarvarme och kiwi-land, men min dator vill inte fungera med internetsladden hemma hos Jarrod, sa ett ordentligt inlagg far vanta.. Men det ar underbart att vara tillbaka, nar jag skuttade in i garaget hos min vardfamilj i tisdags eftermiddag, dar Robert stod och jobbade, kunde jag inte kanna annat an total gladje. Det huset ar verkligen mitt hem, och den familjen ar verkligen min familj. Sa mycket karlek och sa naturligt. Underbart.

Att sen overraska Jarrod var roligt ocksa, han blev valdigt glad. Vi har bara umgatts sa mycket som mojligt de har dagarna, knappt slappt varandra mer an nagra meter ifran..

Jag trivs har, och jag hoppas ni har det bra dar hemma ocksa! Snart kommer forhoppningsvis ett inlagg med svenska bokstaver ocksa...

Det svåraste i livet; avsked

2010-10-22T06:05:00.000+13:00

Theo låg i sin säng och ville inte riktigt sova, låg och ropade "bye, bye Ceeelia". Jag hade fått en lång kram och en puss innan han gick och la sig. Jag tror ändå inte riktigt han förstod att jag inte skulle komma tillbaka. Hela familjen hade ätit en mysig middag, men jag kunde inte äta så mycket. Min mage gjorde alldeles för ont, för jag visste vad som skulle göras om mindre än en timme. Avsked. Det värsta jag vet.

Robert bar min resväska, Jarrod min ryggsäck och Lola min jacka. Jag började med att krama Lola, men hon ville spara sin kram till sist "so we can have the longest one". Börjar istället med Nikki som står bredvid henne, tårarna rinner ned för bådas kinder och jag kan inte säga så mycket, men hon viskar fina ord i mitt öra, bland annat "it feels like my oldest child is leaving home..". Kramar den nya au pairen, önskar henne lycka till med barnen och ber henne ta väl hand om dem. Kindpussas med Robert och kramar sen honom hårt och kan inte säga så mycket här heller. Bara Lola kvar. Min fina, lilla tjej. Hon omfamnar mig hårt, hårt och jag känner hur hon gråter. Likaså gör jag. Vi kramas länge, länge, men jag vet att vi måste släppa taget. Lösgör henne, pussar henne på pannan och sätter min panna mot henne, berättar för henne att jag alltid kommer älska henne, och att hon ska ge Theo en puss från mig imorgon bitti. Hon gråter och nickar bara. Jag ser i hennes ögon hur ledsen hon är. Jag hoppas hon såg i mina ögon hur ledsen jag var.

Snabbspola till avgångshallen på flygplatsen.

Två händer som håller hårt, klockan som närmar sig 21:00 och två ledsna ögonpar som tittar på varandra, vet att det är dags. Vet att stunden de fruktat har kommit. Att skiljas åt. Att gå iväg, ensamma. Åt två olika håll. Hon gråter i hans omfamning, kramar så hårt, tar in alla intryck. Vill minnas hans lukt, vill minnas hur hans händer känns, vill minnas allt. Vill egentligen inte minnas alls, utan vill ha det alltid. Vet att hon borde gå, vet att de inte kan ta farväl för alltid, även om hon skulle vilja. Skjuter honom ifrån sig, tar ett djupt andetag, säger med gråt i rösten "I love you", en sista kyss och sen vänder hon sig om och går iväg. Kvar står han. Tittar efter den han älskar, ser henne försvinna runt hörnet. Och hon kommer inte tillbaka. Han gråter i bilen på väg hem. Ensam. Hon gråter i kön till security. Ensam.

6 dagar :o

2010-09-28T14:02:00.002+13:00

Våren har äntligen kommit! Efter en hel veckas storm (och typ tre veckors regn och kyla innan dess) är det äntligen, äntligen solsken ute. Idag går jag i uppkavlade jeans och linne. Gäller att passa på nu de sista dagarna. Hur illa är hösten i Sverige? =/

Sluttampen nu. På riktigt. Har flyttat in i gästrummet, har hela mitt liv i en resväska (och ganska mycket utanför) så det ser ut som ett bombnedslag där inne.. Den nya au pairen kom i fredags, och hon är helt okej. Vi gör allting tillsammans den här veckan, så hon kan lära sig, så börjar hon jobba ensam nästa vecka, när jag inte är här längre. Det känns så himla konstigt.. Men jag ser ändå lite fram emot flygresan, det ska bli skönt att göra ingenting, titta på film, lyssna på musik och lösa pyssel. Fast jag tröttnar väl på det efter en tio timmar. Men då är det ju bara drygt 20 kvar, så det är ju lugnt!

Vad har jag kvar att göra innan jag åker? Jo: framkalla en engångskamera från i Januari, framkalla ett par bilder och köpa en ram för att ge till Robert och Nikki, göra klart fotoalbumen till barnen, köpa klart alla presenter till er där hemma, posta ett stort paket till mig själv eftersom det inte får plats i resväskan, printa ut flygbiljetter, lägga in mer musik/göra nya spellistor i min ipod, packa väskan ordentligt. Sen ska jag ju jobba också. Och träna. Och ha 3-års farty för Theo. Och ha massa avskedsmiddagar hit och dit. Men det är lugnt. Jag har ju hela sex dagar på mig!

Just nu känns det bara roligt att åka hem, det ska bli kul att göra något annorlunda och slippa bli irriterad på barn som inte gör som man säger. Även om jag kommer sakna dem, såklart. Jättemycket.

Rotorua igen

2010-09-21T20:03:00.003+12:00

Det enda som rör sig i mitt huvud är att jag snart åker hem. Jag orkar inte dra alla känslor jag känner, det skulle bli för mycket. Men jag fick kommentaren idag att jag verkade lite frånvarande, och det är jag nog. Det är så extremt konstigt, allt det här.

På torsdag ska jag packa undan och städa i mitt rum, då får jag även se vad som får plats i resväskan och hur mycket den väger (vilket kan bli intressant..) för på fredag kommer den nya au pairen. Och jag ska bo i gästrummet i tio dagar. Inte helt party, men kanske ett bra steg till att flytta ut helt, jag vet inte. Så idag har jag börjat pilla med fotoalbumen jag ska ge barnen, vilket är ganska roligt. De kommer bli väldigt fina :)

I helgen var jag i Rotorua igen, tillsammans med Ronja, Lucía, Kirsten och Andrew. En fin helg, även om det var storm, storm, storm. På fredageftermiddagen börjades det, stormen som är lika stor som Australien (och som fortfarande är här.. Goddamnit, vart är VÅREN?!) men jag och Ronja gav oss iväg ändå. Det hann lagom bli mörkt när vi hamnade i epicentrum av stormen. Blixt och dunder och blåst och REGN. Det regnade och regnade så mycket att vi inte såg vägen. Alls. Det var lite obehagligt, men vi kom fram till slut och mötte Lucía för en sen middag. Sen travade helgen på, vi såg lite vattenfall och forsar, spelade lite bowling, drack lite billig alkohol, åkte till hemliga ställen och tjänade 20 dollar! (Lucías kreditkort funkade inte när hon checkade in, så hon kunde inte betala depositen till nyckeln, men när jag checkade ut fick vi tillbaka den, trots att vi inte betalat den. Jag tackade och gick, fattig som man är..)

Tjugoen dagar..

2010-09-13T19:56:00.002+12:00

Panik. Stress och panik är det inuti mig. Tre veckor kvar. TRE veckor. Tjugoen dagar. Hjälp, säger jag bara. Hjälp. Hur ska jag någonsin klara detta? Hur ska jag klara att lämna alla dessa underbara människor? Jag vill inte. Jag vill inte lämna dem. Det är inte ett dugg kul, det här. Jag har i alla fall bokat biljetter tillbaka hit i december, men ändå. Det kommer vara två långa, mörka, gråa och jobbiga månader.

Theo är väldigt trevlig för tillfället. Jag försökte förklara för honom idag att det snart kommer en ny person som ska bo i mitt rum, och ta hand om honom, och jag ska åka iväg och inte komma tillbaka. Han greppade inte riktigt, började prata om att jag och Lola skulle åka på netball. Jag får göra ett nytt försök imorgon, för vi måste förbereda honom på något sätt. Han kommer ta det jättehårt. Han och jag är ju bästa polare. Kanske borde jag prata mer med Lola om det också, höra hur hon känner. Den ny au pairen kommer ju hit om en och en halv vecka. Herregud. Jag har ingen tid! Jag har så mycket jag vill och måste göra, när ska jag hinna göra det då? Jag åker till Rotorua i helgen tillsammans med Ronja och Lucía, sen helgen efter det är min näst sista helg, och den ny au pairens första helg. Hjälp, hjälp, hjälp.

Det börjar bli varmt nu. Imorse sken solen (vilket faktiskt varit ganska ovanligt de senaste två veckorna) och den värmde verkligen. Förhoppningsvis kan vi få en hel dag av solsken snart, så jag kan gå i shorts! Nu ska jag gå och hänga med mina värdföräldrar. Det är ju ändå bara tre veckor kvar. Hjälp, som sagt.

Spelberoende

2010-09-06T20:53:00.002+12:00

Helgen gick alldeles för fort, men innehöll en hel del. Framförallt en hel del tv-spelande. Jarrod vaktar sin brors hus, och han har ett Nintento wii (ni vet det som man kan spela tennis och andra rörliga sporter på, med kontroller i handen som blir rörelser på skärmen), så vi har spelat Super Mario hela helgen. Jag är lite beroende tror jag. Han bor med två helt jättekonstiga katter. Jätterädda är de, så fort de ser någon av oss sätter de av åt andra hållet. På lördagen åkte vi hem till Jarrods kompis pojkvän för att umgås, vilket slutade i en omtumlande natt på stan. I taxin (som vi prutade till 40 dollar, vilket antagligen var en goda 20-25 dollar billigare än det borde varit) kommenterade någon att månen stod väldigt lågt. När vi kom hem insåg jag varför; för att solen höll på att gå upp.

Natten till lördag var det dessutom jordbävning på Sydön, i Christchurch, ni som inte hört om det. En rejäl en, 7.1 på richterskalan och det är kaos där nere. Vi kände inte av den här uppe, men sydön går rakt över två plattor, så det är ganska väntat. Ingen dog, men att fixa allt som rasat sönder kommer kosta runt två miljarder dollar, vilket är tio miljarder svenska.. Inget man slänger upp från bakfickan direkt. Det känns ganska konstigt att bo i ett land där sånt här faktiskt händer. Är glad att det inte drabbat mig eller någon jag känner.

Jag har inget nytt att berätta egentligen. Eller, jo. Under de två månader jag är tillbaka i Sverige har jag äntligen lyckats fixa jobb. Timanställd på Citymail igen, och jag är så glad över det! Det innebär att jag kommer tjäna extrapengar att leva på här, och dessutom bli vältränad lagom till NZ-sommar! Mmmm.. Sommar.. Det är vår här nu, men inte fan märks det. Svinkallt är det, och regn. Det känns bra att veta att jag bara behöver lida två månader svensk höst/vinter och sen få tre månaders underbar sommar igen. Underbara land.

Vad 365 dagar på NZ gjorde mig till

2010-09-02T19:26:00.003+12:00

Mitt år i Nya Zeeland har förändrat mig. Utan tvekan. Jag tänker annorlunda nu, jag har lärt känna mig själv och jag har hittat och tagit fram många väldigt bra sidor i mig själv, och delat med mig av dem till andra människor. Och de har uppskattat det. Jag har lärt mig att ta tag i konflikter och missförstånd på en gång, istället för att vänta. Jag har lärt mig att ta emot kärlek, och förstå att jag är värd den, att den är riktad till mig för att jag är den jag är. Jag har lärt mig att ge kärlek, att öppet visa min uppskattning och säga fina saker, som ofta är de svåraste att säga. Jag har lärt mig att ta ansvar på en helt annan nivå än tidigare, jag har varit och blivit en vuxen person.

Jag har pratat med ofantligt många nya människor, och satt mig själv i situationer där jag inte varit trygg, men som jag övervunnit och gått segrande ur. Jag har testat nya saker och jag har utmanat mig själv som aldrig förr; både adrenalinmässigt och psykiskt. Jag har insett vad som faktiskt är viktigt i livet; vänner och familj. Jag har insett vilka som verkligen betyder något, och jag har skaffat mig nya oersättliga människor i mitt liv. Jag har blivit en del av en familj som tagit emot mig med öppna armar, och som gjort mitt år helt underbart.

Det är ganska stora förändringar som skett inuti mig, framför allt tankemässigt. Jag ser framtiden och nuet, istället för det som varit. Jag har blicken stadigt riktad framåt, istället för att hela tiden snegla bakåt och må dåligt över det som redan varit. Därför bestämde jag mig att det är värt något extra, något mer än ett minne inuti mig. Så det blev ett minne utanpå, också.

En silverfern. En speciell sorts ormbunke som finns här i Nya Zeeland, vilken är grön på ovansidan, men vänder man på den så är bladen silvriga. Silverfern är väldigt karakteristisk för Nya Zeeland, du ser den överallt, företag använder den i loggor, sportlagen har den i sina emblem. För mig står den för hur jag växt det här året. Hur jag mognat och insett tjusningen med livet; att leva det fullt ut.

Glass

2010-08-30T20:10:00.002+12:00

Jag sitter i vardagsrummet och chillar med Robert. Jag kommer sakna att göra det, han är rätt knäpp. Nyss föreslog han att vi skulle lura den nya au pairen när hon kommer, typ hälla olja i hennes schampoo eller säga att vi sover på trä här i Nya Zeeland. Och så väntar vi på att Nikki och hennes jobbarkompis ska gå till nedervåningen så vi kan äta glass utan att dela med oss. Haha.

Idag jobbade jag i elva timmar. Theo ville inte sova på eftermiddagen, men jag tror han fattade att jag tyckte han skulle det, för han vad väääldigt tyst i sitt rum i en timme. Jag visste att han var vaken (hörde att han bläddrade i böcker), men så länge han var tyst tyckte inte jag det spelade någon roll. Jag behövde lite egentid. Hade ändå jobbat både lördag och söndag. Bara ett par timmar per dag dock, men ändå.

När jag kom hem förra måndagen hade de varit och storshoppat förresten. En ny stor platt-tv, ny mikro och en brödmaskin! Så varje morgon har vi nybakt bröd. Himmelskt. Och vårt vardagsrum/kök ser mycket mer proffesionellt ut. Och jag insåg precis att jag fortfarande inte visat bilder på hur det faktiskt ser ut här hemma. Det kanske jag kan ordna med imorgon. Sen måste jag börja det stora presentköpandet! Herregud. Jag har begränsat mig till nära vänner och familj, men kommer ändå upp i 17 personer som ska ha varsin present. Jag har hittills kommit på vad tre stycken ska få. De resterande 14 vet jag inte än. Det här är värre än julen, må jag säga. Men det ska nog bli bra. Jag hoppas ni blir glada, och om inte, så kan ni i alla fall låtsas ^^

Djupt

2010-08-26T21:04:00.002+12:00

Vad gör man när ett barn inte lyssnar? Eller, när barnet lyssnar, men väljer att ignorera det du säger? Ignorera sitt namn tio gånger, ignorera förmaningarna om att sluta med vad för tillfället pågås, eftersom det är irriterande/farligt/olämpligt. Det är så extremt frustrerande att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Att det sen pågår konstant, när jag fått honom att sluta med en sak, påbörjas nästa istället. Och en hel eftermiddag. Och sen vägra äta middag. Jag känner mig ganska klar här borta, med det här jobbet, för mig kan de här sista fem veckorna gå fort.

Jag känner mig extremt otillräcklig. Det har jag i och för sig alltid gjort, jag har alltid försökt vara alla till lags, hela tiden, oavsett hur mycket jag har på gång, oavsett hur stressad jag är. Jag har fem helger kvar i Nya Zeeland. Jag vet inte hur jag ska spendera dem, och jag får dåligt samvete över hur jag än väljer. Jag får alltid dåligt samvete, vad jag än väljer, vem jag än väljer. Och jag hatar det. Jag vill umgås så mycket som möjligt med min värdfamilj, de har frågat om det är någonstans jag vill åka med dem där jag inte varit, och jag funderar på att fråga om vi kan åka till Waiheke island. Jag vill även umgås så mycket som möjligt med min pojkvän. Och med mina vänner. Jag hatar att vara begränsad. Att inte kunna tillfredsställa alla på samma gång. Att inte låta mig själv bli nöjd.

Jag är rädd för att komma tillbaka till Sverige. Rädd för vad som förändrats, rädd för hur jag förändrats. Rädd för att bli bortglömd och ignorerad. Rädd för att bli uppmärksammad. Rädd för att det inte kommer vara som vanligt, samtidigt som jag inte vill att det ska vara som vanligt. Jag vill inte fastna i gamla hjulspår, jag vill fortsätta i de jag är i nu, samtidigt som de jag hade i Sverige var trygga och väldigt inkörda.

Rädd för hur resten av mitt liv ska utvecklas. För jag har inte den blekaste, och det skrämmer mig något så otroligt. Att inte ha kontroll.

Helg och vecka

2010-08-23T21:25:00.002+12:00

Helgen började med världens mysigaste "cuddle" från Theo. Han och Jarrod hade lekt och han hade skrattat så han kiknat, men så blev han väl trött. Och i soffan satt jag, så han vandrar upp, klättrar upp i mitt knä och sätter/lägger sig till rätta. Dricker även sin nappflaska i mitt knä. Vi satt så i säkert en kvart, och det var så himla mysigt. Sen åkte jag och Jarrod hem till honom, åt middag och tittade på en halv film. Mitt i natten vaknar jag av att han boxar mig typ fem gånger i svanken. Tydligen spelade han vattenpolo och jag var ivägen... Jag är glad att jag låg med ryggen mot honom i alla fall.

På lördagen åt vi god frukost för att sen åka och plocka macadamianötter, om det kan tänkas heta så på svenska? Tog en sväng till Albany där jag hittade världens finaste tjocktröja som jag INTE köpte. Tyckte den var lite dyr (149 dollar, alltså typ 750 spänn), med tanke på att jag nästa vecka kommer ha ganska stora utgifter. Men jag tror jag ska köpa den ändå. Jag vann över Jarrod i foosball (som jag inte spelat sen jag kom hit!) med 10-1, men det ska jag inte skriva om för då blir han arg. På kvällen såg vi på en hel film, istället för en halv. Vi lagade även mat tillsammans, med för små ägg.

Söndagen började med sovmorgon och fint väder! Shorts och t-shirt för hela slanten! Vi knäckte nötterna vi samlade under gårdagen, dock hade de ingen nötknäppare, så vi använde skruvstäd i garaget. Fungera lika bra det. Sen doppade vi nötterna i choklad och rullade i kokosflingor. Hur gott som helst. Sen vårstädade vi Jarrods bil, både invändigt och utvändigt. Hade vattenkrig. Solade litegrann. Brottades. Åkte till hans pappa för bilfix och middag (mmmmm, vild gris? Öh. Fan vad dålig jag är på svenska. Wild pork, i alla fall. Grillad på spett som snurrar.). Sammanfattning: bra helg.

På torsdag ska jag fajtas uppe i ringen. I och för sig mot tränaren, och han kommer säga åt mig vad jag ska göra, men till skillnad från när vi tränar kommer han nu göra motstånd. Det ska bli spännande. Vad gäller jobbet just nu är det mycket. Robert har ett stort jobb på gång (innehållandes ungefär 3000 böcker, skurna i halft. På längden. Snabbversion av böcker, liksom), och Nikki har verkstad här nere. Är alltid minst tre eller fyra pers här som jobbar. Vilket gör att jag jobbar ganska mycket också, ska jobba hela lördagen i helgen. Jag hoppas dock fortfarande att det ska lugna ner sig lite snart, så jag kan njuta och chilla min sista tid.

Mört. Haha

2010-08-18T20:43:00.002+12:00

Här sitter jag och är mör i benen; kanske en av de bästa känslorna. Har kickboxats ikväll, det är skönt att ta ut lite aggressioner och sparka så hårt jag kan. Sen joggade jag hem. Har inte joggat på jag vet inte hur länge, men det gick bättre än förväntat. Det är inte jättelångt (3,5km) men först en inte så brant men rätt lång uppförsbacke, och sen Bond Street. Om ni åkt bil på Bond Street, eller bara promenerat upp, vet ni att det inte är som vilken backe som helst. Den är LÅNG och BRANT. Men jag gav mig inte, sprang hela vägen hem. Så imorgon blir det nog träningsvärk, vilket jag trivs bra med.

Jag kikade på Joshua Radins hemsida idag och såg att han är på turné. Typ. Om man kan kalla det turné när han bara spelar i UK och USA. Det sura var att i USA spelar han tillsammans med The Script. Dem hade jag velat se, på samma konsert.

Theo har varit ganska glad på senast tiden. Eller, allt är väl relativt. Han är ganska arg ganska ofta också, men den här veckan har han skrattat och fnissat en hel del. I måndags när vi åt lunch sa han "kiss Theo" så då fick jag snällt pussa honom. Sen pussade han mig. Sådär höll vi på. Gäller att jag tar mina tillfällen. När han säger godnatt om kvällarna är jag alltid den enda som INTE får någon puss. Slängkyss går bra, men inga riktiga pussar inte. Nu har jag skrivit ordet puss alldeles för många gånger. Vi brukar även sjunga en hel del tillsammans, och vi har hittat på en massa nya verser till "the wheels on the bus go round and round". Hans favorit är bäbisarna som gråter. Andra varelser med på bussen är pappor, pojkar, flickor, åsnor, hästar, chaufför osv. Han är bra på att minnas vad alla olika säger/gör också. Han blir mer och mer ett barn, och det är så roligt att verkligen kunna kommunicera och prata med honom.

I'm yours

2010-08-17T19:43:00.004+12:00

It's almost eight months since that night. Eight months since I saw those beautiful brown eyes look into mine for the first time. Eight months ago, I didn't know my life would change. I didn't know I'd been looking in to the eyes which saw past all that I thought I was, and saw me.

I love how he reaches for my hand wherever we are walking. I love how he plays guitar. I love how he takes me and the things I have to say seriously. I love how he sometimes stops the car at the side of the road just to be able to look me in the eyes and tell me he loves me. I love how he can be as silly as me and we can laugh for hours. I love how he wipes my tears when I cry. I love how we like the same music. I love how we sometimes say the same thing at the same time.

I love how he holds his arms around me when we sleep. I love how he rubs my collar bone. I love how he tickles and pins me down, even though I never stand a chance. I love how he sometimes pretend I actually do. I love how he locks me out from the car, unlocks and then locks again as I'm opening the door. I love how he can be annoying doing that five times. I love how he teaches me things. I love how he is proud of me.

I love everything about him and sometimes when we hug I never want to let go. Ever. He makes five days feel like a lifetime. And it makes me scared when I think of how long two months are going to feel like.

Nonsens

2010-08-11T21:17:00.002+12:00

Det känns inte som att det är någonting som händer här i Auckland. Jag har ingenting att skriva om, riktigt. Trots att det såklart händer saker hela tiden.

Kickboxades idag för första gången här i NZ, och oj vad skönt det var att ta ut lite energi och aggressioner! Stackars Ronja fick ta emot mina jättehårda sparkar, men hon stod upp bra. (Jag sparkade alltså inte rakt på henne, utan på en mits). Lola hade födelsedagskalas i lördags och jag hängde med halvvägs. Från fika här hemma (där Theo för övrigt valde att klättra upp i mitt knä, trots närvaro av både mamma och pappa och Lola (och en massa andra barn, såklart) och det gjorde mig väldigt glad) till Clip n Climb för lite klätterväggar. Halvkul.

Jag känner mig rätt värdelös som au pair för tillfället. Jag vet inte riktigt varför, men det känns bara som att jag inte gör någon nytta. Jag vet att det inte är så, men jag har inte mått helt hundra den här veckan, vilket gör att tankarna börjar snurra mer och fortare än vad de brukar. Och många av dem handlar om Sverige, vilket såklart gör mig ofokuserad på vad jag har här och vad jag fortfarande jobbar med. Jag måste börja leva i nuet igen, det gick ju så bra nyss. Men åtta veckor är så himla kort tid och ni anar inte vilket känslokaos det är och kommer vara inuti mig. Det bästa är nog egentligen att inte tänka på det än. Skjuta det framför mig, tills det är försent. Tills jag redan sitter på planet påväg till Sverige.

Nej, jag har verkligen ingenting att skriva om.. Kan någon berätta något kul i kommentarsfältet kanske?

Åtta veckor och haka

2010-08-09T18:16:00.003+12:00

Ibland kommer det verkligen över mig; vart tog det här året vägen? Vad hände? Hur kunde tio månader passera såhär fort, utan att jag riktigt hann med? Jag har två månader kvar nu; åtta veckor. Det känns dumt att räkna ner och längta/fasa, när två månader faktiskt är en ganska lång tid. När jag hade varit här i två månader var det jul. För två månader sen var jag i Queenstown och kastade mig glatt ut 134 meter över marken. Om två månader är jag i ett höstruskigt Sverige nu.

Jag blev aldrig sjuk sist jag nämnde det, uppenbarligen lyckades bror min knipa den sjukdomen genom skärmen. Men nu är det nog på riktigt, det värker i hela kroppen och huvudet är som betong. Jättetypiskt, jag som hade ett träningspass inbokat idag, men förhoppningsvis är jag frisk till onsdag när det är kickboxning, och torsdag när det är bryta-armbåge-träning.

Helgen var avslappnande om än inte den bästa.. Hade extrem mensvärk på lördagen, kunde inte röra mig på hela förmiddagen. På kvällen gick vi och kollade rugby på en bar, vilket var helgens höjdpunkt. Det bästa med rugby är när de gör haka. Söndagen vaknade jag när Jarrod gick upp vid åtta, drog mig till nio och sen gick jag för att undersöka vad de mystiska ljuden var. Han skruvade ihop hyllor. Jag fick hjälpa till. Och det förstörde min dag. Herregud, jag har inget tålamod alls och det var verkligen fel grej för mig att göra. Vi kom i alla fall iväg till hans pappa på eftermiddagen för en långpromenad i skogen med hund och sen en roast (allts typ stek? Nä, jag vet inte.. När man gör i ugnen länge) lamb till middag. Här satte dock min sjukdom in och jag kunde inte äta mycket alls.

Jag har haft lite av hemlängtan på senaste tiden, eller kanske inte riktigt hemlängtan, men jag saknar verkligen alla i Sverige väldigt mycket för tillfället. Antagligen på grund av att jag vet att det inte är allt för länge innan jag får träffa er igen. Så om ni som har skype vill hålla er inloggade ska jag vara inloggad också, ofta sen kväll för er, eller förmiddag innan tolv, då är störst chans att jag är inloggad, även om jag inte lovar något. Man vet aldrig vad för spännande som dyker upp här på andra sidan jorden.

Här är en haka, för er som inte är hemma på det området:

http://www.youtube.com/watch?v=tdMCAV6Yd0Y

Photoshoot

2010-08-03T20:39:00.003+12:00

Jag tror ni kommer få akta er lite när jag kommer tillbaka till Sverige. Jag och Ronja har börjat på ett ställe som heter Mania women sportfighters, där vi alltså håller på med kampsport. Jag gick mest dit för kickboxning, men det har de bara en dag i veckan för tillfället, så vi har spenderat idag och förra tisdagen med att lära oss bryta armbågar, axlar, strypas och pressa på nerver i axeln. Det är inte så svettigt ännu, vi måste lära oss först, men det blir nog annat när man ska fajtas mot någon annan i ringen. Men jag ser fortfarande mest fram emot ett kickboxningspass så jag kan bli riktigt trött och svettig.

Helgen gick helt okej, Nikki och Robert kom hem på söndagkväll och till mig hade de med sig tre par Happy socks. Det svenska märket och ett internskämt mellan mig och Robert. Väldigt fina och färgglada strumpor må jag säga! Och Theo var på farty vilket var roligt.

På kvällen när Nikki och Robert kommit hem började vi av någon anledning fota lite i köket, och snacka om coola bilder! Robert och jag spann vidare dagen efter i garaget, och förhoppningsvis fortsätter vi för jag har ett par till coola idéer. Klicka på bilderna om ni vill se dem större :)

24 timmar kvar

2010-07-31T21:25:00.003+12:00

Till storebror; krya på dig, jag hoppas du mår bättre nu. Fördelen med halsfluss är att man får äta massor av glass utan dåligt samvete! :)

Ge mig söndag. Jag längtar aldrig till söndagar, men den här helgen gör jag det. Söndag kväll. Mmmm. Nikki och Robert kommer hem och jag slipper ta ansvar för elva timmar, innan jag börjar jobba igen. Men det ska bli skönt att få sova en natt i sin egen säng, utan att hålla ett öga/öra öppet för ledsna barn. Första natten sov jag i princip ingenting, men igår natt var jag så utmattad att jag sov rätt bra. Får se hur det blir inatt.

Det har gått helt hyfsat hittills, även om det tidvis är extremt påfrestande och nervvrickande och irriterande och uttröttande och huvudvärksframkallande att ta hand om dessa barn dygnet runt. Theo är extremt högljudd. Heeeeela tiden. Det jag varit mest nervös för är att lägga honom, men han skrek och grät bara första natten, idag till och med sa han "I'm tired. I want to go to bed" och då var det ju bara att ta tillfället i akt och snabbt få honom i säng innan han hunnit ångra sig. Värre är det med Lola, det tar minst 45 minuter att lägga henne när mamma och pappa är borta. Hon ska ringa dem, prata, gråta för att hon saknar dem (vilket hon i och för sig bara gjorde första natten), läsa, jag ska läsa för henne och sen ska vi prata för att få henne att somna glad. Så det tar sin lilla tid, men jag tycker det är ganska mysigt också, hon är rolig.

Men jag är väldigt trött och jag hoppas jag blir erbjuden kanske en sovmorgon i början av veckan, så jag kan få sova ut litegrann. Jobb i tolv dagar i sträck är inte helt party. Och på tal om party fyller Lola år på onsdag! Tio bast! Jag har två jättejättebra presenter till henne; en Guinnes world records bok och så ska jag ta med henne till Rainbow's end, som är en nöjespark, typ Gröna Lund. Då blir jag nog poppis :)

Nu ska jag gå och lägga mig i en tom och kall säng, sova lite och sen bli väckt av Jarrod som kryper ner. Han är ute på stan och slirar. Dricker öl och ser på rugby :)

Kattastrof!

2010-07-27T11:59:00.002+12:00

Det har varit ganska dramatiskt här i huset på senare tid faktikst, och det har jag helt glömt bort att berätta om!

Mickey (katten) har haft ett par turer till veterinären de senaste månaderna pga kattbråk, han har blivit riven, stackarn. Vi har börjat hålla utkik och sett att det är en rätt stor katt som försöker ta över området och stackars Mickey har inte mycket att sätta emot, han är ju trots allt en hund-känguru-häst-katt som antagligen inte ens vet att han kan använda sina klor. En natt för drygt två veckor sen hör Robert ett kattbråk precis utanför fönstret (Mickey är inne om nätterna, så det var två andra katter), så han rusar till köket, grabbar tre mandariner, springer ut och kastar dessa på den onda katten. Klockrent, enligt min åsikt.

Men några futtiga mandariner hjälper inte och dagen därpå åker han för att införskaffa en kattfälla! Nu jäklar i min låda! Sätter upp den bredvid huset med en burk med mat för att locka in katten. Jag är redan från början helt säker på att Mickey kommer vara den första att bli fångad, och inte har jag fel; ett par timmar efteråt sitter en förvirrad och ledsen Mickey i fällan och mjauar. Dumma katt. Jag lägger in ny mat och bara en timme senare har vi fångat rätt katt. Tror vi, i alla fall. Vi bara väntar på att någon sätter upp lappar som efterlyser sin katt. Men den verkade inte vara van vid människor, så antagligen är den vild.

Där ligger du i lä, pappa, efter att ha försökt skrämma katter med vatten. I NZ är det mandariner och fällor som gäller!

Annars har mormorn äntligen åkt hem, men efter det kom en moster och stannade i två nätter, men hon åkte imorse och det ska bli skönt att äntligen få ta hand om barnen utan vakande ögon. I söndags åkte Nikki till Melbourne för att jobba och på torsdag åker Robert till Sydney för att möta Nikki så ska de ha lite semester tillsammans. Jag ser delvis fram emot att ha barnen, vi ska göra en massa roliga saker, men samtidigt vet jag att jag inte kommer sova alls. Kanske bra att jag övade i fredags natt då jag var vaken från 1.30 till 6.30 utan direkt anledning.

Kort inlägg

2010-07-25T20:55:00.002+12:00

Grattis Karin på födelsedagen! Hoppas du haft/får en fin dag med god tårta som Stefan såklart bakat ;)

Den här veckan har varit ganska extrem, Theo har varit ömsom horribel ömsom urgullig. Svårt att handskas med. Och jag är på god väg att bli sjuk, lagom till att Robert och Nikki åker till Sydney på torsdag. Men det kommer inte bli så jobbigt tror jag, dessutom ser jag fram emot söndag då Theo ska på sitt livs första "Farty"! :D Hans bästa vän från day care, Troy, fyller fyra och ska ha fekke. Och eftersom varken Nikki eller Robert är hemma så blir jag den som får följa med! Åh det kommer bli så roligt :)

De har dessutom bestämt sig för den nya au pairen som ska komma efter mig. Tysk, tyvärr, men jag skypade med henne idag och har mailat en del med henne och hon är trevlig, inte så jättebra på engelska dock, men helt ok. Hon kommer dock typ en och en halv vecka innan jag åker, vilket kommer bli lite konstigt, men det blir nog bra. Nu ska jag sova bort min sjukhet!

Rotorua

2010-07-20T10:06:00.006+12:00

Vi lämnade Auckland för en tre-fyra timmars bilfärd på fredagseftermiddagen, och när vi kom fram var tanken att vi skulle bo hos Jarrods faster, men hon var inte hemma, så vi åkte och spelade minigolf. Oavgjort. (Här ska jag inte nämna att Jarrod sen vann på utslagshålet..). När vi återvände till fasterns hus var hon hemma, vi hängde lite med henne och gick sen ut för att äta middag. Ganska chill dag/kväll.

Lördagmorgon och planen är att åka upp med Gondolan och sen köra luge. HUR roligt som helst! Det är som pulkor, fast med hjul under, och styre. Du drar styret mot dig för att bromsa och ifrån dig för att åka fortare, och så åker du ner en lång backe med svängar och grejer. Vi åkte sex gånger (sjätte gången för att Gondolan var trasig och vi var tvungna att åka ner med luge och sen promenera) men jag vill lätt göra det igen. Lite som go kart, fast nerför. Det går rätt fort om man vill också. På eftermiddagen åkte vi till ett ställe som heter Hell's gate. Inte värt pengarna, men det är ganska fascinerande. Grejen med Rotorua är att det är väldigt tunt mellan mark och magman i jordens mitt. Bara 2,5km, vilket gör att det på vissa ställen ångar från vattnet för att det är så varmt, och i Hell's gate kokar sjöarna och leran bubblar för glatta livet. Luktar illa gör det också, typ ruttna ägg, eftersom massa sulfit (tror jag..) frigörs i och med detta. (Fråga helst inte närmre om det här, jag är inte helt hundra om något). I Hell's gate hade de även ett sulfit spa som vi badade i. Sjukt varmt, 43 grader. På kvällen åt vi middag med Jarrods faster och hennes fästmö som var från Holland och brukade vara seglare när han var ung. Han smugglade bland annat cigaretter och sprit till Sverige för massa massa år sen.

På söndagen åkte vi till ett ställe som hette någonting som jag inte riktigt kan stava till, men som är en liten lokalhemlis! En å (creek) genom skogen som är varm. Vi kom dit, det är kanske tio grader i luften, och vattnet ångar. Precis lagom temperatur, typ samma som du skulle ha i badkaret, fast mitt i skogen och med vattenfall. Hur härligt som helst, och grävde du ner fötterna under sanden blev det ännu varmare. Jag skulle så gärna vilja visa er allihop hur vackert det var, det går liksom inte att fånga på bild. Jag skulle vilja ta med er dit.

Efter ett låååångt bad åkte vi för att göra det jag i princip kom till NZ för; zorbing! En stor plastboll, vatten och du själv inuti, och sen rull ner för en lång backe! Jag åkte dessutom i en sick-sack bana, vilket gjorde det ännu mer snurrigt. Hur roligt som helst, hade verkligen ingen koll alls på vad som var upp och ner, och jag kan tänka mig att det är så det känns att vara i en tvättmaskin^^ Det ska jag definitivt göra om när jag åker dit igen i September med Lucía! Efter zorben åkte vi hem till Auckland igen, och jag är sjukt nöjd med helgen, den var hur mysig som helst.

Och trots att jag varit väldigt trött på det här jobbet ett bra tag nu, vill jag inte alls åka hem längre. Igår var en väldigt bra dag, jag bestämde mig för att inte bli irriterad för att Theo inte äter, jag och Lola hade roligt ihop, jag diskuterade en hel massa med Nikki, och Robert och jag skämtade och skrattade tillsammans. Jag trivs verkligen här, och det gjorde mig stolt igår när Robert sa att han gillade min idé att gå till en bro här i närheten som går över motorvägen och ta bilder med lång slutartid på bilarna. Han tyckte i och för sig även att jag skulle klä ut mig till vampyr och springa tvärs över motorvägen, men jag sa att min pappa nog inte skulle tycka det var så kul. Jag älskar att bo här.

Bilder: den naturligt varma creeken, zorb, luge, Hell's gate

Vinter=vår

2010-07-14T21:39:00.002+12:00

Just nu njuter vi järnet av den så kallade "vintern" här i NZ. (Visst, på sydön har de snö snö snö och is på vägarna, men där bor ju inte jag, som tur är). Ända sen i fredags har det varit strålande solsken och varmt! Eller, det är kyligt i skuggan, men i solen blir det riktigt varmt. Tänk svensk vår, mitten av april. Jag och Jarrod var ute och spelade lite fotboll i parken idag mitt på dagen, han i shorts och t-shirt och jag i jeans och linne. Och då är vi mitt i vintern (man räknar sex månader framåt, alltså är det som januari). Även om det såklart inte kommer vara såhär resten av vintern, tycker jag väldigt mycket mer om det här än slask och snö och is och minusgrader. Det är mycket som är bra med det här landet.

Jag har ändrat design på bloggen också! Blev lite uttråkad igårkväll. Blev helt okej, om jag får säga min mening.

Det är bara jag, Robert och Theo hemma den här veckan. Lola, Nikki och mormorn är söderut och åker skidor. Jag är ganska avundsjuk, det är trots allt hur kul som helst att åka skidor, men livet här hemma är ganska soft också. Jag förundras fortfarande över vilken intressant person Robert är, idag diskuterade vi drömmar och ljus/tid över middagen (som för övrigt var bakad kumara med tonfisk, riven ost, sour cream, ärtor och tomat). Vi är ensamma med Theo ända till fredag, och på fredag tar jag bara honom till day care på morgonen, sen jobbar jag inget mer, för vid lunch åker jag och Jarrod till Rotorua! Det ska bli så himla roligt, jag ser verkligen fram emot den här helgen. Jag hoppas vädret håller i sig också, det vore ännu mer party. Vi ska bland annat åka luge, göra zorbing och bada i varma källor. Höga förväntningar är ordet.

Vad gör ni i Sverige? Badar och njuter av sommaren? Någon som åker iväg någonstans eller gör något annat spännande? Tell me! :)

Jägarhelg

2010-07-12T18:45:00.004+12:00

Jag har haft en helt underbar helg. Vädret var fantastiskt, tror inte vi såg ett enda moln på hela helgen. Det var soligt, men kallt. Frost om mornarna, men lagom varmt mitt på dagen för att kunna ha bara undeställströja och t-shirt. (Sen att vissa gick i shorts hela helgen är en annan femma).

Vi kom ner vid halv tio på fredag kväll efter en ganska underhållande bilfärd, och satte oss framför brasan (vi bodde alltså i ett riktigt hus, hos en familj) och drack öl, pratade och spelade ett spel som heter knuckle bones. Det gick bättre på lördagen dock, jag tror alkoholen i oss alla (speciellt Kyle) gjorde att vi inte kom till vårt bästa. Spelet går i princip ut på att kasta upp fem små järngrejer, fånga dem, kasta en i taget och sen plocka upp dem från golvet igen, samtidigt som man även fångar den man precis kastat upp. Jätteförvirrande i text.

Hade sovmorgon på lördagen, vid elva åkte vi i pickuptrucken för att se om vi kunde se några kanadagäss att skjuta, men de gömde sig. Jag, Kyle och Jarrod åkte då istället åt andra hållet för att jaga hjort och vildfår. Vi började med att klättra över stängsel. Sen gick vi (bara jag och Jarrod, Kyle gick åt ett annat håll) genom skogen, som inte var bara skog med träd som stod upprätta. Nej, i den här skogen låg de ner också, vilket betydde klättrande och balanserande på grenar och stammar. Sen hoppade vi över en bäck. Efter kanske en timme såg vi äntligen ett par får, vi smyyyyyger (jag är här livrädd för att trampa på en pinne eller något och göra höga ljud) och i en uppförsbacke skjuter Jarrod och kapoooow. Yay. Rakt i örat, blixtsnabb död (för er som är emot jakt, vilket jag tycker är konstigt. Jag äter hellre jagat kött än kött man inte vet var det kommer från, det här fåret dog i alla fall lyckligt, i det fria, och utan lidande).

Jarrod tar ut alla inälvor (mest för att göra det lättare att bära med sig) och tanken är att man ska göra fåret till en sorts ryggsäck, men repet vi har är så tunt, och fåret så tungt att det bara skär in i Jarrods axlar. Efter att ha provat lite olika metoder inser vi att det smartaste är att haka på Jarrods skärp på repet, sätta skärpet runt midjan och dra fåret bakom sig. Vi turas om att göra detta, fåret är tungt som bly (vi gissade på runt 50-60 kg) och terrängen är inte den bästa. Det är blött i marken (än så länge är det dock inga fallna träd) och vid ett tillfälle trampar jag igenom lera ända upp till knät. SEN kommer de fallna träden! Här får vi verkligen tänka till. Men först måste vi ta oss över bäcken igen. Med ett får som väger 50-60kg och som vi helst inte alls vill tappa i vattnet. Det slutar med att Jarrod står i det iskalla vattnet och bär fåret över. Jag har panik och vet inte alls hur jag ska ta mig över, jag vet att om jag försöker hoppa kommer jag ramla i. Så jag tar av mig skor och strumpor, kavlar upp byxorna och vadar/sjunker ner i lerbotten över till andra sidan.

Nu kan vi se slutet på skogen, det är kanske 100 meter kvar, men träd, träd, träd. Fallna träd. Men vi samarbetar riktigt bra (jag är sjukt stolt över oss, vi diskuterade hela tiden hur vi skulle göra, ingen blev arg och vi lyssnade på varandras förslag) genom att jag står uppe på träden och drar, medan Jarrod står nedanför och puttar på. Så äntligen når vi staketet igen, lämnar fåret där för att plocka upp det med trucken senare, och påbörjar den långa promenaden hem. Som tur var stöter vi på Neil och Shawn kanske en kilometer hemifrån, så vi får skjuts resten av vägen. Vi var ute i nästan fyra timmar, mycket trötta, törstiga och hungriga, men glada.

På kvällen äter vi sjukt god lasange, och åker till en annan familj för att se All Blacks spela skiten ur Sydafrika i rugby. Tanken är att vi på natten ska ut och "Spotlighta", men jag är alldeles för trött, så jag lämnar det åt Jarrod och Kyle, som inte heller orkar göra det ordentligt och kommer tillbaka efter tjugo minuter.

Söndag morgon och vi har sovmorgon igen, hänger runt på farmen, skinnar fåret (vet jag inte alls om det heter, men vi tog av skinnet och all ull i alla fall), hoppar lite studsmatta och ger oss sen ut på en till jaktfärd, där jag, Jarrod och Kyle håller vakt på ett ställe, medan Neil och Shawn går med hundarna emot oss, för att skrämma hjortarna att springa åt vårt håll. Men det kom inga hjortar. Efter det åker jag och Jarrod och hunden för att jaga fasan, och här är det ännu mer fallna träd och dessutom uppför. Inga fasaner heller.

Så det blev bara ett får, men jag hade en så sjukt bra helg. Min kropp tycker detsamma, jag har träningsvärk i alla möjliga kroppsdelar.

(Jag ber om ursäkt för att bilderna är lite huller om buller.. Men klicka på dem om ni vill se dem större, och uppifrån och ner visar de; solnedgång, Jarrod och Kyle på trampolinen, jag spelar knuckle bones, Jarrod tittar i kikarsiktet efter får, terrängen vi mestadels klättrade i..)

Misstag

2010-07-08T18:13:00.002+12:00

Okej, nu är jag trött på mormorn som är här. Hon vakar över allt jag gör med barnen, och när jag gör något som inte passar henne eller som hon tycker är fel, kommenterar hon det. Ofta på eftermiddagarna brukar hon hänga i vardagsrummet/köket, så det är svårt att undvika henne. Skulle jag och Theo råka befinna oss i ett annat rum och han blir arg/börjar gråta kommer hon springande för att se vad som är fel, och försöker tala honom tillrätta istället för att låta mig lösa situationen. Hon gör hela vardagen extremt stressig med sitt sätt att vara, hon lägger sig i precis allt. Idag var dessutom droppen.

Theo har hosta (fortfarande eller igen, det vet vi inte riktigt, men vi tror det är typ astma) och sover inte särskilt bra om nätterna, så idag efter day care var han extremt trött. Jag lät honom titta på A bugs life innan maten, när jag väl skulle ge honom middag fick han raseriutbrott för att sen somna sittandes i mitt knä. Extremt trött, alltså. Och varm, febervarm. Jag tyckte det var okej att vi satt där och slappnade av, han behövde inte äta precis just då, men mormorn kom med tips och idéer på vad hon gjorde den enda dagen hon tog hand om honom, och det funkade minsann jättebra, han åt aaaaall sin mat. Nikki ringde och jag förklarade situationen och hon sa att jag skulle ge honom lite toast, febernedsättande, välling och sen hopp i säng.

Mormorn upprepar det här typ femtio gånger på tio minuter, Theo vaknar, vill inte gå ur min famn men mormorn tar honom och jag ger honom febernedsättande. DUM idé, på tom mage. EXTREMT dum och jag insåg ju det direkt när han spydde. Men då var det ju försent. Vi löser allt (här är jag faktiskt lite glad att mormorn var där, då det alltid är lättare att vara två när han spyr) och hon ringer Nikki och berättar vad som hänt, men får det att låta som att det var mitt fel. Jag VET att jag gjorde fel, jag vet att jag borde gett honom toast först, och SEN medicin. Jag tänkte bara inte tillräckligt långt.

Så, nog om mormorn. Imorgon åker jag och jagar, det ska bli spännande. Och nästa helg är det Rotorua, det ser jag ännu mer fram emot. Och helgen efter det åker Nikki och Robert till Sydney, och då har även mormorn åkt hem, tack och lov. Sen är det augusti. Och då fyller Lola tio år! Jag har planerat världens bästa present till henne. Det gäller ju att göra ett bra intryck innan jag åker härifrån.

30 juni

2010-06-30T13:57:00.003+12:00

Jag har kommit ur vemodet nu, i alla fall för tillfället. Jag vågar inte ropa hej ännu, men det är helt klart bättre än förra veckan. Och det här är sista veckan, sen är det holidays för Lola, men jag är inte överdrivet stressad över det, hon har en massa aktiviteter på gång och andra veckan åker hon bort med mamma och mormor. Så det blir bara jag, Robert och Theo här. Ska bli ganska skönt faktiskt, jag börjar bli måttligt irriterad på mormor nu. Hon går mig på nerverna.

Helgen var lyckad! Jag och Jarrod bestämde oss för att åka och bada, utomhus.. I uppvärmda pooler dock, men det regnade och var kallt som fan. Men det gjorde att vi fick en hel del motion, då vi sprang hela vägen upp till vattenrutchkanan varje gång. Vi var som små barn igen^^ Och på eftermiddagen gick vi på promenad i skogen med hans pappa och lite annat folk. Kanske inte bästa promenadkläder att ha chucks och jeans när skogen består av lera..

Och inte den här helgen, men nästa, då ni! Då ska jag bli ännu mer kiwi än när jag fiskade, då ska jag nämligen ut och jaga hjort! (Tror jag.. Öhm..). Och helgen efter det åker jag och Jarrod till Rotorua. Livet känns mycket lättare just nu, även om jag verkligen skulle tycka det var så skönt att få åka hem. Jag saknar verkligen Sverige, och hur svårt det än kommer vara att åka härifrån, ska det bli så roligt att resa i mer än ett dygn och äntligen få träffa alla igen. Utom Felicia då, eftersom hon bestämt sig för att åka iväg när jag ska komma hem. Taskmört.

Början på slutet

2010-06-24T20:59:00.004+12:00

Nu ska jag förhoppningsvis få lite rätsida på det här vemodet och trasslet i min hjärna. Har äntligen bokat biljett hem, kom väldigt billigt undan och när den är betald imorgon kan jag kanske äntligen slappna av. Jag lyckades hitta en deal med air NZ där de flyger till London för 900 dollar (4500 kr), och sen en extra tusing från London till Stockholm. Sammanlagt 5500 kr. Jag är nöjd, jättenöjd. I och för sig ska jag inte ens betala själv, det ska Nikki göra, eftersom det är i princip samma summa som bonusen jag ska få i slutet av året består av. Så nu är jag både exalterad och rädd. Samtidigt. Exalterad för att det ska bli så himla roligt att komma hem och träffa alla och ha kramkalas. Rädd för vad jag kommer komma hem till. Rädd för hur jag kommer må i Sverige. Rädd för att säga hejdå. Livrädd för att säga hejdå.

Ja, just ja. Klockan 17:20 den femte oktober är jag tillbaka i Sverige. Nästan precis exakt ett år efter jag åkte. Ett år och en dag, lite mer exakt. Skillat.

Jag trivs med vintern än så länge. Visst, det var svinkallt i Queenstown, men här i Auckland är det än så länge helt okej. De senaste två veckorna har solen visat sig väldigt mycket, vilket gör det väldigt behagligt. Även idag när det varit molnigt och lite regnigt har jag gått i tjocktröja (dock med linne och långärmad t-shirt under). Men imorgon ska det tydligen regna för hela slanten. Om det inte vore för att det är så förbannat kallt inomhus skulle det här vara helt okej. Jag önskar jag hade en egen liten öppen spis här i mitt rum. Jag har ingenting. Alls. Och englasfönster. Och temperaturen är väl runt 5 grader om kvällen/natten. Just nu sitter jag invirad i ett av mina täcken. För det är det enda bra; det är extremt skönt att gå och lägga sig och gosa ner sig bland massa täcken! Speciellt tillsammans med Jarrod, vi har en tyst regel att den som lägger sig före den andre ligger på den andres sida och värmer upp sängen åt den personen. Det är kärlek, det! För tro mig, att sen rulla över på din egen sida som är iiiiskall är inte ett dugg kul.

Om det är någon eller några som fortfarande har hopp om mig på Skype ber jag om ursäkt. De senaste månaderna har jag nästan alltid skyndat iväg om mornarna efter jag lämnat Theo, så det blir inte riktigt tid för Skype om mornarna. Men på kvällarna här är det bättre, vilket blir morgon för er, typ tio-snåret kanske. På vardagsmornar. Jag skulle gärna prata med någon snart igen, det var länge sen jag hörde något från Sverige.

Less

2010-06-21T19:17:00.003+12:00

Det har hänt en hel del andra saker sen jag kom hem från Queenstown. Allt är inte en dans på rosor, direkt. Just nu är jag extremt trött på mitt jobb och vill bara göra vad som helst förutom det här. Har ingen inspiration till något alls. Förra veckan gick i snigelfart, och slutade i fredags kväll med att Jarrod kom och plockade upp en helt förstörd Cissi. Jag kunde inte göra annat än att gråta i bilen på väg ut till honom, jag var så trött, jag hade hemlängtan och allt var bara pest. Han fick mig på bättre humör dock, även om jag fortfarande är instabil. Och fortfarande less. Jätteless.

Det beror antagligen på att jag den här veckan tänkt boka mina biljetter till Sverige. Plötsligt känns det som att det här året är över och det är så obeskrivligt många känslor som väller över mig när jag tänker på det. Och de känslorna kommer lite för tidigt, och jag har stängt av inspiration och engagemang. Förhoppningsvis kommer det tillbaka snart.

Det största som hänt sen Queenstown är väl att Roberts bil blev stulen när jag var där nere. De hittade den (med tjyyyvarna i, körandes omkring en halvtimme härifrån, typ), men den var helt förstörd inuti. Vi har en liten röd symaskin (som Robert väljer att kalla den, och jag berättade om att pappa tycker mammas bil är som att köra i en kaffeburk) medan bilen blir uppfixad på verkstad. Det lutar dock åt att vi säljer den och skaffar en större bil. Inte för att Roberts bil är liten, men jag vet inte.. Så vardagen är lite mer komplicerad nu, men det betyder bara att jag får mer motion eftersom jag promenerar med Theo till day care.

Och på tal om motion har jag lagt av att spela fotboll också. Jag har inte tyckt det varit speciellt roligt, och inte så givande. Jag menar, jag hade inte stått i mål på två år när jag kom hit, och har inte haft målvaktsträning alls. Jag står bara i mål på matcherna, och jag vill inte slösa bort varenda söndag på att spela fotboll när jag inte tycker det är roligt. Skrev ett jättelångt mail till min tränare och förklarade allt, på ett trevligt sätt. Allt han svarar är "Bummer" och då vet jag att jag inte ens ska överväga att spela igen.

Nikkis mamma är här för tillfället, ska bo här i en månad. Hon är trevlig, men lite påfrestande ibland. Theo har världens hosta och går på antibiotika igen. Han ska vara hemma från day care imorgon med, han sover inte om nätterna utan spenderar dem med att hosta. Han sover dessutom i sin nya säng nu, en riktig säng. Jag trodde det skulle bli svårt att få honom att stanna i den, men han tycker väldigt bra om den och stannar kvar :)

Och i helgen tittade vi på rugby (inte live dock, utan på tv hos Jarrods pappa) och åt grapefrukt som vi plockade direkt från trädet. Och snart kan vi plocka avokado och äta också.

Bilder/video

2010-06-18T13:42:00.004+12:00

(Jag kunde inte få videon från skivan till datorn, så jag var tvungen att filma den med min kamera när jag spelade upp den på datorn. Men det går ju att se ändå^^)

Queenstown, del 2

2010-06-17T12:38:00.002+12:00

Förlåt. Förlåt, förlåt, förlåt för att jag inte skrivit. Men den här veckan har varit rent ut sagt bajs, och jag har inte haft någon inspiration alls till att skriva. Men nu på morgonen har jag ätit frukost med Ronja i solskenet och cyklat med Backstreet boys i lurarna, så nu är jag glad igen! Det dumma är att det känns som svensk vår, när vintern precis går över till vår, men det är ju hur långt som helst kvar till sommaren. Blä.

I alla fall. Måndag i Queenstown. Regn, regn, regn, men det gör inget, för dagens första aktivitet är blöt ändå. Rafting. Ingen aning om vad det heter på svenska. Men ni vet, sex pers (vi var i och för sig bara fyra) i en gummibåt med varsin paddel, på en flod med ström och vågor och grejer. Hur häftigt som helst! Eller. Nä, nu ljög jag. Grejen var att man kunde välja mellan två floder, en med level 1-3 och en med level 3-6. Vi ville ha den stora, men på vintern kan man inte komma dit annat än med helikopter, och då blev det så fasligt dyrt, så vi tog den enkla. Vilket var ganska långtråkigt. 80% av tiden satt vi bara, vi paddlade inte ens. Men när det var action så var det hur kul som helst, jag slungades in i båten en gång, som tur var aldrig ur båten.. Så nästa gång jag åker till Queenstown ska jag göra den svåra floden!

Efter det här var det bara att åka upp i gondolen som går upp på ett berg över Queenstown, 400 meter upp. Det var det läskigaste vi gjorde under hela helgen, herregud vad jag inte tycker om såna små glasburar som rör sig längs en vajer. Hur mycket som helst kan ju gå fel och då har man ingen koll alls, och man kan inte ta sig ur. Jag blundade mest. Sviiiiiiiiiinkallt när vi kom upp. Blåst och minusgrader och snö. Lucía var fascinerad över snön, jag tog lite bilder sen gick vi inomhus för att värma oss innan vår sista aktivitet.

Man kan liksom gunga, 400 meter över QT. Och inte på en gunga, utan bara i en harness, så man hänger liksom fri. När vi kommer dit är det första vi ser killen från gårdagen, som inte satte fast Lucías fötter ordentligt. Vi skrattar och han säger Hooooly shit.... Men han övertygar Lucía om att behålla skorna på, om hon skulle tappa dem lovar han att leta upp dem i den mörka skogen som var under oss. Fortfarande hur kallt som helst, och här blir man utfirad på en vajer, fortfarande fastsatt, sen måste man klipsa av sig själv och dra i ett rött snöre och när man drar släpps man. Jag kunde inte göra det. Jag hängde där, hade handen på snöret men kunde INTE dra. Jätteläskigt var det. Killen var tvungen att räkna 3-2-1 så jag kunde dra. Men sen var det inte så jättemärkvärdigt, men det var roligt :) Och kallt. Kunde inte röra fingrarna efteråt..

Sen åkte vi hem på tisdagen. Det var en grym helg! Bilder kommer förhoppningsvis ikväll eller imorgon.

Queenstown, del 1

2010-06-11T13:17:00.002+12:00

Tanken var att jag skulle vänta i ungefär tre timmar på Queenstowns flygplats för att ta bussen till Alexandra, men vem står där i ankomsthallen, om inte Lucía? Så istället för en tråkig bussresa ensam, blev det en extremt rolig bilresa tillsammans. Hela helgen var extremt rolig, faktiskt.

Jag åkte ner på torsdagen, på fredag morgon åkte vi för att åka skridskor. Utomhus. Det är hur kallt det är där nere. Svinkallt. Jag har inte varit i sån kyla på ett och ett halvt år, och sen åka skridskor på det.. Inte direkt min favoritaktivitet, men det var roligt med en ett och ett halvtåring och en tre och ett halvtåring, allt blir roligt med barn. Efter skridskorna åkte vi för att se på en Bullsale. Tänk er en boxningsring med läktare runt, och massa människor. Så in kom tjurarna, en efter en, och folk lade bud på dem och det var auktion så det stod härliga till! Utgångspriset var $2000 (10 000 svenska), så jag kände inte att jag kunde köpa en. Annars hade jag köpt en och skickat hem till pappa och Kerstin. Även här var det svinkallt, men efteråt bjöds det på gratis mat och dricka, vilket alltid är trevligt. 90 tjurar sålde de.

På lördagen var tanken att vi skulle åka till QT tidigt på morgonen för att hoppa bungy jump på eftermiddagen, men bussarna var fulla, så vi kom inte iväg förrän på eftermiddagen och gick ut och åt och sen stup i säng med nervösa magar inför söndagen. Någon som var extra nervös var Lucía som på morgonen ställde sig i duschen med pyjamasbyxor på. De blev jätteblöta. På Bungystället fick vi fylla i "toe tags" med info om oss själva och sen vänta, vänta. Åkte med buss och det var först när den började gå upp, upp, upp, upp som jag blev lite nervös. Vi blev påsatta selar? (harnests) och sen åkte vi i en liten bur ut till själva stället där man hoppar från. Det är liksom fastsatt med vajrar mellan två berg. Jättehögt upp. Och jättelångt ner till marken.

Men det var inte läskigt att hoppa, inte alls. Det var bara kliva ut på plattformen (alla säger att man inte ska titta ner, men det kunde jag ju inte låta bli att göra ändå), höra killen räkna "three, two, one, bungy" och sen föll jag fritt i åtta sekunder. Hur häftigt som helst, jag skulle kunna göra det igen och igen och igen. Väl nere drar man i en grej vid fötterna så man blir sittande, så firar de upp en igen. Allt var över alldeles för snabbt.

Efter den gastkramande upplevelsen kilar vi tillbaka till vårt hostel och har fått en väldigt cool rumskamrat! Vi spenderade hela eftermiddagen/kvällen med att skratta och hitta på knäppa saker. Vi hade till exempel tävling i att stå på ett ben, och vi lurade hans kompis som kom senare, att man var tvungen att betala för att använda heatern och duschen.

På måndagen roade vi oss med två andra adrenalinaktiviteter, men de berättar jag om i nästa inlägg. Jag orkar inte skriva mer just nu, och bilder och filmer kommer i sista inlägget, tänkte jag. Så ni fortsätter läsa :)

6 juni 2010

2010-06-09T14:16:00.002+12:00

Ett litet smakprov, förhoppningsvis lyckas jag kopiera in filmen från själva hoppet också.. Imorgon lovar jag ett fullständigt inlägg tillägnat Queenstown och adrenalin. Det blev lite mycket att göra idag, nämligen.

AWESOME!

2010-06-08T18:22:00.002+12:00

(Fullständig rapport från Queenstown och Alexandra med bilder och videos kommer förhoppningsvis imorgon, till dess får ni hålla till godo med den här bilden)

Hjärta

2010-05-31T21:31:00.002+12:00

Älskade, knäppa unge. Det finns ingen som kan få mig att skratta som Theo. Hur han imiterar, gör sig till, sjunger och gör fula grimascher. Han har gått från att vara en bebis till att bli en liten pojke som överraskar sig själv med att knacka på garderobsdörren han står innanför, titta fram och säga (fortfarande till sig själv och väldigt överraskad) "OH! Hellooo..!". En pojke som när han fyller tre år ska ha ett "farty", det duger inte med vanliga partyn här inte. En pojke som kan hoppa som ingen annan, och som bryr sig så helhjärtat om alla i sin omgivning.

Hur ska jag någonsin kunna åka härifrån?

Long time no see

2010-05-27T10:11:00.002+12:00

Här har det varit tyst ett tag, jag ber om ursäkt för det. Men jag har haft en hel del för mig den senaste veckan och har inte riktigt känt mig inspirerad att skriva heller..

Förra helgen var rolig, lördagen spenderades i Orewa tillsammans med Jarrods kompisar, och jag lärde mig nästan åka skateboard! Jag kände mig SÅ cool. På söndagen spelade jag match, jobbade ett par timmar och åkte efter det till Jarrod för att spela Crash Bandicoot! Så himla roligt, har inte spelat det sen dagarna i Bromsten i Niklas sovrum. Dock hade jag inte en chans mot Jarrod, men det ska vi nog ändra på snart.

Nu i veckan har jag hängt en himla massa med Emelie och Ronja. Vi har ätit middag och druckit vin två kvällar i rad, och vi har lekt på dagarna. Igår spelade vi playstation, Tekken 4. Mina tummar gör extremt ont idag, och ändå lyckades vi inte vinna över gubben vi förlorade mot 50 gånger.. Livet ÄR surt.

Jag har köpt en ipod. En rosa. Jättefin och jag är alldeles kär. Den har radio och kamera och stegräknare. Och 16 gb minne. Och på tal om att köpa saker så har jag hittat en ny favoritaffär! En affär med hur snygga kläder som helst, t-shirts med tryck och allmänt coola saker, och den är billig! Jag köpte två t-shirts och ett linne för $40 (200 kr).

Och det konstigaste av allt; Apple har inte dragit pengar för min ipod än. Idag är det en vecka sen jag köpte den. Tänk om jag fått den gratis, vad glad jag skulle bli!

Pics

2010-05-17T19:53:00.002+12:00

När Theo fortfarande hade sitt långa hår. Det känns ovant att se bilder från när han hade det, det var ju extremt långt! Även om han var innerligt söt, så ser han bättre ut nu. Mer som ett barn än som en bebis.

Höhö. Spritpenna. Inte.

Jag bestämde mig för att ta av honom tröjan, och det såg ju ut att vara ett bra beslut.

I det här huset kommer man inte undan arbete, även om man är gäst. Jarrod fick en hög ved och ett par handskar, sen var det bara börja sortera och placera i hög. Men min värdfamilj tycker om honom, vilket underlättar en hel del.

Har jag sagt att jag ska åka till Queenstown förresten? Den tredje juni åker jag, och kommer hem igen den åttonde, fem hela dagar med äventyr och skratt. Det kommer bli awesome! Ska bo hos Lucia och hennes värdfamilj halva tiden, och andra halvan i Queenstown. Lucia bor ungefär en timme utanför stan. Sen får vi hoppas att jag kommer hem levande, förresten. Tänkte nämligen hoppa bungy jump. Det vore nåt för pappa, det!

Grattis grattis grattis (och simning)

2010-05-14T13:44:00.003+12:00

Idag, kära vänner, fyller min storebror år! Dessutom så ojämnt som 31. Det är ett ganska fult nummer, jag har svårt för treor i allmänhet, och ettor är rätt trista de med. Så se till att fylla 32 ganska snart, det ser mycket bättre ut. Jag saknar min storebror ganska ofta, jag tänker att när jag kommer tillbaka till Sverige ska jag bjuda in mig själv på middag ganska ofta, för det är roligt att hänga med honom. Han är ganska lik mig på ganska många sätt; han är dålig förlorare, han brukar skratta så det kommer mjölk ur näsan och han har samma föräldrar som jag, hör och häpna! Men trots att han är tio år äldre än jag kommer vi väldigt bra överens, och jag känner att ju äldre vi blir, desto bättre kontakt får vi. Jag minns när jag var typ tolv och flög ensam för första gången, för att hälsa på honom nere i Malmö där han pluggade. Det var häftigt. Och när vi träffade hela AIKs trupp på flygplatsen.

Så kort sagt; Grattis Stefan på födelsedagen! Present från mig kommer nog om ett par veckor, jag ÄR så dålig på att skicka saker i tid. Jag antar att vi är lika på den punkten också, så du har nog överseende. Hoppas du får en grym födelsedag och att du får fina presenter :)

Annars kan jag berätta att jag åkt på en förkylning nu också, förhoppningsvis är den anledningen till min trötthet. Och jag och Theo har simmat idag och det är så sjukt roligt, det är nog en av sakerna jag kommer sakna mest härifrån. Idag simmade han med en flytbräda (?) och sparkade sig själv framåt, med huvudet ner i vattnet, och efter det övade vi på att dyka! Han satt på en stor skumgummigrej i vattennivå, på knä, med händerna på huvudet (hur söt som helst) och dök i med huvudet först för att plocka upp en leksak på botten. Så sjukt duktig!

Det är dessutom annorlunda från Sverige; i Sverige lär vi oss simma bröstsim när vi börjar simma, här lär de sig crawla med huvudet under vattnet och andas när de gör armtag, ni vet. Alla ungar simmar så. Jag vet inte ens om jag kan det. Haha.

Järnbrist?

2010-05-13T14:56:00.003+12:00

Något är på tok, det är inte normalt att vara såhär trött och orkeslös. Jag snittar tio timmars sömn varje natt, ofta även mer eftersom jag går och lägger mig så tidigt, ändå kan jag knappt hålla ögonen öppna. Jag hoppade över fotbollen i tisdags för att jag var så orkeslös, och det känns som att jag kommer göra detsamma ikväll. Jag kanske har järnbrist. Då blir man trött. Men hur får man i sig järn om man inte kan äta blodpudding? :o

Annars är vädret intressant. I måndag och tisdags var det strålande sol och tjugo grader. Igår var det storm. I och för sig en tropisk storm, så det var förhållandevis varmt, men det blåste kastvindar och regnade brutalt. Idag har vi haft lite av varje, både ösregn och solsken. Just nu är det blå himmel, men det förvånar mig inte om det börjar regna om tio minuter. Det är liksom så i det här landet. Man måste vara förberedd på allt.

Trots min extrema trötthet har den här veckan gått fort, det är redan fredag imorgon. Jag ska barnvakta på kvällen och halva lördagen, men det är inte så farligt. Sen kan jag även säga att min pusselbit nu har blivit röd! Ganska fränt faktiskt. Bild kommer kanske senare.

Onsdag morgon

2010-05-12T10:27:00.002+12:00

Idag är en sån dag som man bara vill ligga inomhus inkurad i en filt, och det är nog vad jag tänker göra också. Det blåser och regnar ute, och är inte trevligt överhuvudtaget. Till skillnad från i förrgår när det var 20 grader varmt och solsken.

Inatt sov jag i elva och en halv timme. Gick och la mig klockan åtta för att få bukt med min trötthet, och visst, jag kände mig hyfsat utvilad när jag vaknade imorse, men nu är jag lika trött igen. Herregud, vad kräver min kropp av mig egentligen? Och nu på morgonen pratade jag med Johanna på Skype i en timme, med videosamtal. Hur kul som helst! Det är så fint när du har vänner som du inte har pratat med på hur länge som helst, men när man väl pratar så är det som det alltid varit.

Igår var jag på Mt Eden tillsammans med Ronja och Nancy, och deras barn. Blåsigt, men roligt. Det är sån skillnad på fyraåringar och tvååringar.. Både positivt och negativt. Haha.

Vilket hattigt inlägg det blev. Jag har egentligen inget vettigt att skriva, förutom att jag fortfarande längtar till första helgen i juni. Och till Stefan; maila mig om hur mycket pengar det var i kuvertet och om du har något sorts kvitto på att du skickat det (när jag skickar paket härifrån får jag ett kvitto som jag behåller tills jag vet att det kommit fram), så ska jag snacka med tullen och framförallt posten här, för jag tror det var de som hade öppnat paketet, för det var igentejpat med tejp som det stod NZ post på. Skitförbannad blev jag när jag läste vad som måste ha hänt, att någon girig typ snott kuvertet. De kunde i alla fall ha lämnat kvar brevet..

Juni juni juni

2010-05-10T13:19:00.004+12:00

Jag skulle behöva en riktigt lång sovmorgon. Jag är helt slut, hela tiden. Det är ingen tid på dygnet som jag känner mig pigg och utvilad, allra minst när jag vaknar. Jag vet inte vad det är, jag har en känsla av att det kan vara på grund av att förra veckan var väldigt känslomässigt laddad, och att min kropp reagerar med att vilja sova. Men jag har inte sovit ut än, trots att det varit helg. Och sova ut lär jag inte få göra förrän andra helgen i juni, gissar jag. För i hela maj kommer jag jobba hur mycket som helt, både Nikki och Robert har jobb på gång, och de filmar samtidigt. Och sen, efter allt och som tack för att jag kommer ha jobbat så mycket, åker jag till Queenstown och Lucía i fyra dagar! Nikki ska dessutom betala flygbiljetten. Och eftersom Lucía är skyldig mig pengar från när vi var i Kaikoura, kommer det bli en billig semester :) Jag längtar redan!

Det var mors dag igår, men jag hann inte blogga. Tänkte blogga när vi hade lagt oss, men jag var alldeles för trött, så en mors dag-hälsning kommer här istället! Hoppas Stefan uppvaktade dig mer personligt än jag, och att du fick några fina blommor eller kanske en chokladask :) Själv spelade jag fotboll (vi vann med 1-0), var barnvakt och hängde med Jarrod. En ganska trevlig söndag faktiskt.

Mamma frågade efter bild på Theo sen han klippt sig. Här har ni honom, utan fina lockar i nacken =/

Förresten, Stefan; nej, det var inget orange kuvert med elefanter på i paketet jag fick av er.. Vad hade ni stoppat i det kuvertet egentligen? För tullen hade öppnat paketet och i så fall har de beslagtagit kuvertet! :o

Tiden går fort när man har roligt

2010-05-03T13:50:00.002+12:00

Sju månader är en lång tid, men det har gått så himla fort. Det var sju månader sen jag senast såg svensk mark. Sju månader sen jag kramade mina finaste vänner, sju månader sen jag åt middag med hela familjen, sju månader sen jag var i Nyköping, sju månader sen jag åkte tunnelbana.

Sju månader sen jag hade ett helt äventyr framför mig. Nu lever jag äventyret, och jag älskar det lika mycket fortfarande. Även om jag börjar känna mig lite stressad, det är "bara" fem månader kvar, och jag har så mycket kvar som jag vill se och uppleva. Men jag tror i alla fall att jag bestämt mig för hur jag vill göra när dagen i oktober kommer då jag måste lämna landet. Jag tänker åka tillbaka till Sverige (för jag saknar Sverige, jag kan inte säga annat. Jag har inte hemlängtan, jag saknar bara det som är familiärt och vanligt, även om jag antagligen kommer tröttna på det ganska snart) i oktober, vara hemma ett par månader och förhoppningsvis jobba, för att sen åka tillbaka hit i mitten av December för att stanna i ytterligare tre månader och bo med Jarrod och ha sommar igen. Just nu känns det som en väldigt bra plan, även om det kommer bli en utmaning att vara borta från Jarrod i mer än en månad.. Och vad som ska hända efter de där tre månaderna är omöjligt att säga, jag har verkligen ingen aning. Jag antar att framtiden får utvisa.

Om jag överlever till oktober, vill säga. Imorse när jag vaknade var det helt sinnessjukt kallt inomhus. Jag FÖRSTÅR verkligen inte hur de kan leva såhär.. Nu är det ändå mitt på dagen, men det är fortfarande svinkallt, jag har jeans och tjocktröja och skor på mig men fryser ändå. Och det är inte ens vinter ännu. Men jag har köpt en ny beanie, hur snygg som helst. Nya jeans har jag också, de är också snygga. Och ikväll ska jag hem till Emelie och äta kinamat.

Jag bet min tunga när du log

2010-05-01T12:43:00.003+12:00

Mitt i allt födelsedagsfyllande har det ju varit vardag också. Den har travat på i ganska snabb takt, den har en tendens att göra det. Idag är det lördag och det är maj. Vilket innebär att jag om ganska exakt fem månader måste lämna landet. Jag får bokstavligt talat ont i magen när jag tänker på det. Så därför tänker jag inte tänka alls på det! (Även om orden som Jarrod sa igår när vi sa hejdå gjorde så sjukt ont, just för att jag visste att det var sanningen. "But you know, long distance relationships doesn't work.")

Han är för övrigt och skjuter ankor den här helgen. Jag har i uppdrag att vakta hans bil, den står här utanför. Hur man nu vaktar en bil? Jag menar, om någon gör inbrott är det inte mycket jag kan göra ändå, jag lever ju ett liv också. Om jag inte skulle bo i den under helgen, och det har jag ju ingen lust med. Men vi har lyckats med att träffa varandra varje dag i en vecka, vilket har varit trevligt.

Theo har klippt sig. Eller nej, det har han ju inte såklart. Men Robert har klippt honom. De fina, långa, lockarna är borta. Kaputt. Han är inte lika söt längre. Faktum är att han ser ut som ett litet tjockt barn, och han ser ut som vem som helst. Förut var han ungen som folk tittade på och log åt mig, just för att han var så extremt söt. Nu är han bara en i mängden. Det suger att vara en i mängden.

Jag har bestämt mig för att spendera tid med mig själv den här helgen. Inatt sov jag i tolv timmar, till exempel. Var i och för sig till St Lukes imorse med hela familjen, men snart åker jag in till stan och gör lite seriös shopping. Ikväll ska jag barnvakta, och imorgon har jag match. Ja, på tal om fotboll förrsten. Mitt lag ska på cup, vilket jag såklart tyckte lät hur kul som helst. När är cupen? Nionde oktober. Tre dagar efter jag måste lämna landet. Inte okej. Funderar på att skriva till Immigration och fråga om jag får stanna lite längre.

Och sen jag skrev sist har jag fått ännu fler paket! Fick paket från Stefan och Karin i förrgår, med massa saltgodisar (jag ska tvinga Jarrod att äta dem också!), en bok och ett memory. Memoryt var hur kul som helst, jag och Lola spelade det igår. Och igår fick jag även present från Jarrods pappa och hans flickvän, ett par örhängen.. Jag ska göra dem till ett halsband, tänkte jag.

Födelsedagsfirande

2010-04-29T09:35:00.002+12:00

Okej, nu har jag varit 21 år i två dagar, och det är kanske dags för en avrapportering om hur mitt firande har varit. Jag kan varna och säga att det antagligen blir ett ganska långt inlägg, för oj vad jag har blivit firad!

Det började egentligen i lördags, när Jarrod hade en överraskning för mig (som jag i och för sig listade ut på fredagen, men det spelade ingen roll) i form av en familje/födelsedagsmiddag. Hans två bröder med respektive och hans mamma med respektive var alla hemma hos honom när vi kom dit, det bjöds på väldigt god mat och tårta och sång, och jag fick paket! :o Av Jarrods mamma och hennes kille fick jag en stor tränyckel, vilket är väldigt symboliskt här i NZ, eftersom 21 firas väldigt stort här. Av Travis och Emily fick jag ett jättehäftigt fotoalbum.

(På söndagen spelade jag match, vi vann med 3-0 och jag stod i mål. Det var roligt)

På måndagen hade vi födelsedagsmiddag för mig här hemma, eftersom Nikki och Robert skulle iväg på kvällen på min födelsedag. Jag hade valt kycklinggryta typ, en stark rätt med jordnötter i, med ris till middag, och vit choklad cheesecake till efterrätt. Hur gott som helst, och allt åts med levande ljus på bordet, och brasan brinnande i bakgrunden. I present av min värdfamilj fick jag en t-shirt och en greenstone. Greenstone är väldigt känt på NZ, det betyder otur att köpa en till sig själv och de har olika symboler som står för olika saker. Jag fick en KORU (googla för att se bild), vilken står för new beginnings, new life, growth & harmony. Jag tyckte det stämde in väldigt bra. Det var en väldigt mysig kväll, och Jarrod var där också.

När klockan slog 00:00 öppnade jag ett av paketen från Jarrod, som var en ram med bilder på oss i. Väldigt gulligt. På morgonen (på min faktiska födelsedag, alltså) öppnade jag resten av paketen jag hade. Från Jarrod fick jag presentkort så jag kan köpa nya benskydd (och en till sak, men uppenbarligen får jag inte berätta för någon om den, vilket är synd. Det var presenten som fick mig att gråta en skvätt). Av pappa och Kerstin fick jag en bok, svenskt godis och två trisslotter (där jag vann 25 kronor på den ena, woho!). Av Farmor fick jag fem par strumpor, vilket kom väldigt väl till pass. Och dagen efter kom paket från mamma med ytterligare två böcker i! :)

Ja. Så var det att fylla år här på andra sidan jorden. En väldigt bra födelsedag var det, och den blev ännu bättre av att både pappa och Stefan ringde och sa grattis! Det värmde, även om det inte var så långa samtal. Tack för alla gratulationer och presenter, det här kan ha varit en av mina bättre födelsedagar, och då har jag ändå befunnit mig så långt ifrån Sverige som möjligt. Då hoppas jag att ni förstår att jag känner er kärlek, trots att ni är så långt borta.

Soccer (:

2010-04-22T21:43:00.002+12:00

Idag kändes fotboll som fotboll ska kännas: fantastiskt! För första gången sen jag kom till den här ön hade jag en riktigt, riktigt bra träning. Allt fungerade, jag sprang som en tok, och jag sprang rätt. Jag fick passningar, jag slog passningar som gav mål, jag öppnade upp ytor, jag blockerade passningar, jag väggade. Allt gick min väg. Och det här var bara på tvåmålet. Innan, när vi gjorde övningar, berömde min tränare mig inför allihopa. Vi slog långpassningar, först i luften och sen längs marken, och han sa att mina var perfekta och precis som de ska vara, när han gick igenom med alla för att förklara teknik. Då kände jag mig glad.

Jag har dessutom börjat komma in i fotbollsspråket på engelska. Wide=gå brett, line=längs sidlinjen, square=in/ut i vinkel. Och sådär. Men min kropp värker på alla möjliga ställen. Mest är det högerfoten som är drabbad. Jag stukade den förra veckan, den är bra, men så fort jag får en smäll eller trampar lite snett går det upp igen, så jag måste hitta någon tejp eller något så jag kan stödja upp den. Sen har folk en tendens att bara stämpla mig på höger fot.

Idag hade jag och Theo matchande mössor! Blårandiga. När jag hämtade honom på day care och han såg min mössa sa han "my hat!". Men det var det ju inte. Folk log åt mig när de såg oss på gatan.

Musiktips: Dukes - Vampiers. (Finns dock inte på Spotify, ni får gå till youtube)

Påfyllning

2010-04-20T21:13:00.002+12:00

Jag har ju glömt att berätta. Min garderob har fått tillskott, för ett par veckor sen. Med följande: två tjocktröjor. Två par shorts. En pyjamas (långbyxor och skjorta, ljusblåa. Ser ut som de är stulna från Landstinget..). Ett par vantar. Ett par jeans. En väska.

Och jag betalade inte ett jota!

När Moa hade sin avskedsmiddag var det auktion. Hon och en annan au pair hade en hel del grejer de inte ville ta med sig tillbaka till Sverige, så de gick i arv till oss andra. Vissa grejer går i cirklar, vantarna jag fick till exempel, de hade au pairen som var i min familj för ett år sen. Allt förutom jeansen kommer från avskedsmiddagen. Jeansen fick jag av Jarrod, de är lite långa, men ack så sköna.

Något annat jag fått gratis idag är ett par målvaktshandskar! Min coach sa till mig att gå in i affären Soccer Scene, välja ut ett par och sen inte betala. Så det gjorde jag inte. 325 svenska var de värda, på rea. Jag önskar det kunde vara så varje gång jag var och shoppade..

Ja! Det har jag glömt berätta. De har bytts rum på övervåningen. Lola har fått Theos rum, Theo har fått det gamla gästrummet, och Lolas rum har blivit gästrum. Detta innebär; ingen klampande Lola ovanför mig! Hurra! Lola är jättenöjd med sitt nya rum, hon har fått ett skrivbord. Theo är lite mer förvirrad, han pekar på sitt gamla rum och säger "My room.. Lolas bed..?". Stackarn.

Heja mig

2010-04-19T17:38:00.002+12:00

Som jag skrev förut börjar jag äntligen känna mig som en riktigt bra au pair, och det är delvis på grund av vad jag lyckas göra med Lola. Theo är inte direkt svår att underhålla, han kan sysselsätta sig själv med de mest underliga saker. Men Lola är nio, snart tio, och kräver uppmärksamhet på ett annat sätt. Och om jag inte ger henne uppmärksamhet, om jag inte kommer med idéer eller pushar henne till egna idéer, slår hon på tvn och det försöker jag varje eftermiddag undvika till varje pris. För jag känner mig inte som en bra au pair när hon tittar på tv. Självklart är det okej ibland, men ni fattar poängen.

Förra veckan hade hon lov, men jag tror bara hon tittade på tv en av dagarna, vilket var efter vi både cyklat OCH badat. Resten av dagarna lyckades jag hålla henne sysselsatt, och komma med idéer. Hon och Willow lekte "hotell" på mitt initativ. Jag mindes hur jag och Therese brukade leka det i hennes rum när vi var små, så jag föreslog det till dem och det togs glatt emot. Vi har lekt djuraffär, sminkstudio, spelat spel. Idag när Lola kom hem byggde vi en koja och spionerade på Evil Enemy (som egentligen bara var en kudde), och sen gjorde vi en Potato Man. Jag känner mig så kreativ!

Vädret som är just nu är helt hopplöst. Imorse var det strålande sol, så jag och Theo kom 200 meter påväg mot parken vid zoo, när det började regna. Jag bestämde att vi skulle gå hem igen, och istället gå till Playgroup som delvis är inomhus. När vi 15 minuter senare lämnar för att gå dit, är det strålande sol igen. Och så fortsatte det. Varmt, kallt, varmt, kallt. Tröja av, tröja på, tröja av, tröja på. Det är så man får träningsvärk! Hur är vädret i Sverige? Vår ännu? :)

Kärlek

2010-04-16T16:53:00.002+12:00

Den här veckan har jag för första gången känt mig som en riktigt bra au pair. Jag har hittat på grejer med barnen (mest Lola, då), och de har haft roligt. Igår tog vi allting till sin spets genom att på morgonen åka på en mountainbike ride med Robert, där vi cyklade både upp- och nedför branta backar, och i skogen. Det var roligt, och vi cyklade i säkert en timme. Efter det var det bara hem, fylla på energiförrådet och ge sig iväg och simma. Vi badade i två och en halv timme. När vi kom hem var både jag och Lola helt slut. Sen hade jag fotboll i nästan två timmar på kvällen, med extremt mycket springande. Tre mot tre-spel, försten till 21. Mitt lag vann^^

Jag har börjat fundera över kärlek. Jag får så extremt mycket kärlek i det här landet, att jag inte riktigt vet vad jag ska göra av den. Visst, jag fick kärlek i Sverige också, men av en helt annan sort. Där var det familjekärlek och vänskapskärlek. Här är det annorlunda. Och kärleken från ett barn går inte att beskriva med ord, den är så förbehållslös och äkta. Jag kände den extra starkt från Lola igår när hon inte ville släppa min hand, och extra starkt från Theo idag när han var trött i parken och jag bar honom, och han vilade sitt huvud på min axel. Så mina veckodagar är fyllda av barnkärlek, och på helgerna, när jag är ledig, tar J över. Hans kärlek till mig gör mig lycklig, den visar sig på de allra finaste (och ibland fulaste, hahaha) sätt. Jag älskar hur han presenterar mig för sina killkompisar och säger "look at my girlfriend, she's having a tattoo and she drinks beer".

Jag älskar mitt liv här.

Ett inlägg om bortglömda månader och en trygg röst

2010-04-12T21:16:00.002+12:00

Min pappa fyller år idag. Här har hans födelsedag nästan tagit slut. Där har den knappt börjat. Jag har inte hört min pappas röst på sex månader. Visst, jag valde att inte prata med någon från Sverige under de första tre månaderna, men efter det har jag pratat med ett par stycken. Men pappa har inte haft någon mikrofon, så trots att jag velat, har jag inte kunnat.

Min pappa fyller år idag, och jag ringde för att säga grattis. Han kände inte igen min röst först, han förväntade sig inte att hans dotter skulle ringa från andra sidan jorden. Men det gjorde hon (tack vare generösa värdföräldrar som lät henne ringa från hemtelefonen med bara en begränsning på en veckas samtalstid) och det var det finaste samtalet jag haft på mycket länge. Att bara höra hans röst gav mig tårar i ögonen.

Vi pratade om allt möjligt, och det är fantastiskt hur det har gått sex månader utan att en mening utbytts mellan oss, men ändå känns det som att vi pratade bara häromdagen. Jag var tillbaka i hans kök, efter en god middag. Samtal som varade länge, samtal som var djupa och samtal som var knäppa. Som jag har saknat att skratta tillsammans med min pappa. Jag insåg det under vårt samtal. Jag har saknat hans sätt att berätta om saker som hänt, saknat att skratta åt dumma idéer och presenter.

Vi pratade bara en dryg halvtimme, men det fyllde mig med så mycket värme och kärlek att jag kommer leva på det i flera dagar. Älskade pappa. Jag hoppas din födelsedag har varit bra.

Back to basic

2010-04-12T13:59:00.002+12:00

Idag säger vi varmaste grattis på födelsedagen till pappa och Kerstin! Jag önskar jag kunde vara i Nyköping och fira er, men nu är jag ju här. Men jag gissar att vi har ungefär samma sorts väder, här är det solsken och t-shirtvarmt. Hoppas ni har/hade en fin födelsedag tillsammans!

Annars är jag back to reality. Har ju spenderat tio-elva dagar tillsammans med Jarrod, och igår lämnade han av mig här hemma. Och när jag vaknade i morse; herregud vad tomt det kändes. Som ett hål i magen. Jag blir bara mer och mer kär i den där killen för varje dag som går.

Men vi har haft en grym vecka. Den avslutades med en fisketur på drygt sex-sju timmar. Hur kul som helst! (Kanske delvis för att jag fångade den första fisken och även den största..). Jag fångade en snapper, en kahawai och en tredje fisk som jag inte minns vad den hette, men som var den coolaste. Orange med färgglada vingar typ. Och jag blev lite nervös när Jarrods lina blev avbiten. De sa att det var en haj. Hjälp. Och Katrina fick napp på något jättestort och starkt, som simmade under och runt båten, Neil (Jarrods pappa) kämpade i tio minuter innan linan gick av. Men vi hann se att det var en sting ray. Rocka? (Felicia, den hoppade. Jag var väldigt rädd att den skulle hoppa upp på båten och ha ihjäl oss allihop. Vi minns ju vad Bernt berättade om hoppande rockor!).

Lola har lov den här veckan också, men jag har en del planer för oss. Imorgon ska vi gå på zoo, sen tänkte jag hinna med att ta henne till clip n climb (klätterväggar) och något ställe där man kan måla på porslin, och få det se ut som på riktigt typ. Kanske åka till Wave pools någon dag. Och hösten visar sig från sin bästa sida, det är riktigt varmt och soligt ute, jag kan fortfarande gå i shorts och linne. Men det är extremt kallt inomhus på mornarna, jag vet inte hur jag ska klara vintern.. Men det ska bli spännande att se hur deras vinter är, faktiskt. Jag tror inte det är så illa som alla säger :)

Jag skulle fastna i min ensamhet igen..

2010-04-07T12:43:00.002+12:00

Här sitter jag i soffan, solen skiner utomhus men inomhus är det svinkallt. Orkade inte gå ner och hämta strumpor att ta på mig, och mina nytvättade fotbollsstrumpor var här uppe, så dem har jag på mig. Jättemysigt. Jag lyssnar på Lars Winnerbäcks skiva Daugava, och kanske är det därför jag känner mig kluven. Över vad vet jag egentligen inte riktigt, för all hemlängtan har försvunnit igen och jag lever livet. Men den här skivan är känslig för mig, det är nog bara att erkänna. Den släpptes i en väldigt känslosam tid i mitt liv, och beskrev exakt allt vad jag kände och upplevde.

Det känns konstigt att ni går mot vår och sommar, samtidigt som jag går mot höst och vinter. Jätteknäppt. Och snart är det min födelsedag, vilket är ännu konstigare. Det känns inte som att den närmar sig när jag inte lagt vintern bakom mig och börjat få vårkänslor. Fast temafest ska det bli, såklart. Och Robert har sagt att han ska göra en cheesecake. Förra året hade han tydligen köpt en till deras förra au pair på hennes födelsedag, men i år tänkte han försöka sig på att göra en. Jag är ganska säker på att den kommer bli god. Men jag vill ju ha prinsesstårta..? Det får jag säkert ordna på egen hand, i så fall. Och det kan ju inte vara så jättesvårt. Eh.

Imorgon åker Moa hem. Min första kompis här i landet på andra sidan jorden. Hon har lärt mig mycket, fått mig att skratta (dock inte att gråta än) och hon har dragit med mig på äventyr. Med henne i närheten blir det aldrig tråkigt, och kanske är det därför mina första sex månader här varit så bra. Jag har även henne att tacka för att jag och Jarrod träffades. Delvis. Haha. Vi (jag och fyra andra au pairer, och hennes värdfamilj) åt avskedsmiddag hemma hos Moa i måndags, och jag insåg vad jobbigt det kommer vara när jag äter min sista middag med min värdfamilj. Men det är länge kvar, och jag tänker inte oroa mig än.

Det är för övrigt väldigt skönt att ha huset för sig själv, och dessutom vara ledig. Ikväll kanske jag ska ta ett bubbelbad? Mmmm.

Katten spydde precis på mattan..

2010-04-03T22:25:00.004+13:00

Yay! Inlägg nummer etthundra :)

De senaste dagarna har varit intensiva, men ack så roliga! Det började i torsdags, som även var Jarrods födelsedag. Jag hade bett att få sluta tidigare (dock blev det inte så jättemycket tidigare, på grund av omständigheter) så att jag kunde åka buss tillsammans med Jarrod ut till honom för en god middag hos hans pappa. Både jag och Jarrod var dock heeelt slut, så klockan nio låg vi i sängen med lampan släckt!

På fredagen vaknade vi halv tio, tog bilen till stranden för en promenad och kikade lite på alla surfare. Vi blev trötta efter allt springande (ja, vi sprang. Nedbrottad blev jag också. Sand i byxan. Mys.) och åkte hem ganska snart, men bara för att återvända ett par timmar senare, tillsammans med ett gäng vänner till Jarrod. Väldigt trevligt, och slutade i en spontan bbq hemma hos Jarrod. Och hans vänner är så coola, och jag känner mig cool som får umgås med dem.

På lördagen hade jag planer för oss (egentligen var det Ronja som hade våra planer, men jag låtsades såklart att det var mina), och vi begav oss till Woodhill Forest och Trees adventures. Tänk stegar upp i träd, säkerhetslinor och balansgång på alla möjliga (och ibland nästan omöjliga) sätt! Svårighetsgraden ökade allt eftersom, likaså gjorde höjden. Jag vann över mig själv och ett par rädslor ganska många gånger, och gjorde läskiga saker. Men det var helt sjukt roligt, verkligen! Jag vill göra det igen. Om ni vill få en uppfattning om vad det faktiskt är kan ni kika in här; http://treeadventures.co.nz/photos/

Nice nice nice

2010-03-30T17:56:00.003+13:00

Idag har varit en nice dag. Vanliga rutiner imorse, vid tio kom Jaimee från Au pair link och kollade läget. Jag fick i och för sig lite skäll för att jag inte dokumenterat allt jag borde, men äsch. Sen åkte jag in till stan och mötte upp Jarrod, vi strosade lite, jag dog nästan innan vi åt äcklig lunch (hans var i och för sig hur god som helst, men den åt ju han upp^^) och sen gick hem till mig och vilade. Han dregglade på min kudde :)

Tog med båda barnen när Lola simmade, och när vi kom hem var maten färdig! SÅ skönt. Och om en kvart ska jag åka och spela fotboll. Sen är tisdagen slut, och det är bara två tidiga mornar kvar sen är det sovmorgon i en och en halv vecka! Jag kan inte vänta! Jag ska inte göra ett dyft. Inte ett jota. Bara det jag känner för. Till exempel bada bubbelbad :)

Igårkväll satt jag, Nikki och Robert och bara pratade i säkert två timmar. Alla har varit så upptagna på senaste tiden så vi har inte riktigt haft tid, men igår var tvn på ljudlös och vi pratade om allt mellan himmel och jord. De försöker hjälpa mig hitta lösningar på hur jag ska göra i höst, de ger mig beröm som gör att jag nästan rodnar, de berättar om sina jobb och det är bara allmänt härligt att prata med dem.

Och ve och fasa förresten! Theo har ju sen andra dagen jag var här kallat mig för Ciia, resten i familjen säger Celia. Men igår, efter han vaknade efter han sovit på eftermiddagen, började han kalla mig Celia! Jag ignorerar honom bestämt när han säger det, jag väntar på Ciia innan jag svarar honom. Vilket i och för sig var ganska roligt en gång, jag satte på honom en tjocktröja, och han säger "Good boy Ciia!". Hahaha.

Internationell fotbollskarriär

2010-03-28T19:56:00.002+13:00

Idag spelade jag min första riktiga fotbollsmatch i Nya Zeeland. Försäsongsmatch (våra tröjor ser ut som Celtics, exakt faktiskt) och vi vann med 3-0 tror jag. Kanske var det 4-0. Jag stod i mål de första två tredjedelarna (det var väldigt varmt idag, så vi spelade 3x30. Jag är helt röd i fejjan nu, solkräm hade kanske varit en bra idé..) och spelade mittback sista. Och de spelar 3-5-2! Jag är helt lycklig. Det är bästa uppställningen, den påminner så mycket om Råsunda och det är så roligt att spela fotboll på riktigt igen. På träningarna är vi 20-25 pers, folk är entusiastiska och lyssnar och anstränger sig. Precis som jag vill ha det. Jag älskar fotboll, jag mår så bra av det!

Men det VAR kämpigt att komma upp ur sängen imorse. Jag, Emelie och Ronja hade tremannaparty igårkväll, hemma hos Emelie. Det dracks alkohol (vissa mer än andra) åts morötter, det kastades morötter, det trycktes ner morötter i vinflaskor, det skrattades och det diskuterades. Jag trivdes, och det var en väldigt bra kväll. Jag promenerade hem vid ett-tiden. Och eftermiddagen idag, efter fotbollen, har jag spenderat slappandes i sängen med Jarrod. Han är helt fantastisk att umgås med, det blir aldrig tråkigt. Visste ni till exempel att den första som promenerade över Nordpolen (Sydpolen?) var från Nya Zeeland, och han mördade sina tio medföljare bara för att han ville bli känd ensam. (Så var det ju såklart inte, men så blev det när vi fick bestämma).

Theo tycker väldigt bra om mig för tillfället. Jag är favorit. Ovant, men väldigt roligt. När jag kommer upp för trappan kommer han springandes "there's ciiiaaa!". Det värmer något så otroligt. Igår när jag skulle åka in till stan och sa hejdå till honom började han storgråta. Jag hörde honom ute på gatan, till och med. Lille vän.

Helg?

2010-03-26T20:48:00.002+13:00

Det känns inte som fredag på riktigt när en grön bil inte står här utanför och väntar på att plocka upp mig. En grön bil med en (här tänkte jag skriva grön..) söt pojke i. Men han har mycket att stå i, och den här helgen kommer vi inte ha tid att träffas alls.

Och jag känner mig ensam. Jag saknar att ha en hel bunt kompisar att texta när inget händer. Jag saknar att få meningslösa sms från alla möjliga håll och kanter. Trots att jag för en vecka sen bestämde mig för att inte sakna, så kommer jag göra det den här helgen. Jag har precis sett åtta avsnitt av Vänner, vilket var roligt. Han i videobutiken sa att jag kunde hyra fem filmer för $10, men jag sa att såå mycket tid har jag inte. Men kanske skulle jag tagit fem. Haha.

Jag funderar på att gå och lägga mig, för jag vet att jag kommer bli väckt imorgon bitti när Lola vaknar. Hon går, som sagt, som en elefant. Och jag vet redan nu att jag kommer vakna sjukt irriterad. Men jag ska försöka tänka på att det bara är en vecka kvar, sen ska jag ha sovmorgon varje dag i tio-elva dagar! Det kommer bli så skönt. Förra helgen sov jag till halv elva på lördagen, det är det längsta jag sovit sen jag kom till NZ. Även när jag festat fram till morgonen har jag vaknat vid nio, och ni som känner mig vet att jag är bra på att sova. Så det har varit jobbigt att inte kunna sova ut alls. Men snart så!

Vardagsrapport

2010-03-23T21:10:00.002+13:00

Jag har insett att jag börjat bli ganska dålig på att uppdatera om vad som händer i mitt liv för tillfället. Det har mest varit tankar och känslor. Men det händer ju en hel massa med barnen också, faktiskt. Och jag som jobbar som en idiot borde ju ha störst koll.

På fredagar simmar jag och Theo. Babysim skulle det nog kallas i Sverige, vi (eller de är, jag är ju inte) är kanske sju mammor (ibland är det faktiskt en eller två pappor med, så där ljög jag) i en ganska grund pool och en instruktör som sjunger sånger (som jag lärt mig och som Theo älskar) och ger tydliga instruktioner på vad som händer och sker och vad vi ska göra med våra barn. Och det är SÅ roligt! Och Theo är SÅ duktig. I början vågade han inte doppa huvudet helt under vatten, det räckte med vatten upp till näsan ungefär. Men nu hoppar han glatt i och simmar flera meter under vatten medan han bara håller i mina pekfingrar!

Och han älskar det. Så jag bestämde mig i måndags för att åka och bada igen, på egen hand. Och vi gjorde "ready, go!" (vilket vi säger innan vi tar dem under ytan, för att de ska vara beredda) hur mycket som helst. Han började till och med säga "more" innan han ens kom upp till ytan, vilket ledde till ännu mer skratt.

Lola är som jag. Exakt som jag. Bryter ihop om hon inte har mat i sig. Två dagar i rad nu har hon gråtit innan middag, för att något litet gått fel. Igår var det renskrivningen av en rapport om myror som inte gick som hon ville. Idag var det Theo som sparkade henne på hennes onda tå. Imorgon tänker jag tvinga henne att äta middag samtidigt som Theo, för inte ska hon behöva bryta ihop varje dag i veckan inte!

Jag spelar fotboll. Tisdagar och torsdagar är det träning, men jag har bara lyckats gå på två träningar hittills. Mitt jobb är ju lite flexibelt, åt båda håll, så att säga. Kommer inte träna alls den här veckan heller. Men på söndag ska vi spela match! Det kan bli spännande. Jag kommer antagligen få stå i mål. Det kan bli ännu mer spännande. Ska bli intressant att se hur förbannad jag blir här på andra sidan jorden, när jag släpper in mål.

För övrigt har Theo slutat skrika. Vilket är extremt skönt. Jag är övertygad om att allt beror på "big house" (han flyttade upp till stora avdelningen för en dryg månad sen). Han pratar så himla mycket mer nu, vilket betyder att han kan sätta ord på sina känslor (STOP IT! (med läsp-s) är favorituttryck för tillfället) och det är tack vare att han måste prata för att bli förstådd av de andra barnen på dagis. Vilket jag verkligen uppskattar. Ord är mycket trevligare än skrik.

Nu blev det ett ganska långt barn-relaterat inlägg. Snart ska jag lägga mig i min säng och läsa Boktjuven, som mamma lämnade kvar till mig. Har kommit kanske 50 sidor, och den fångade mig från första raden.

Sleeptalking :)

2010-03-21T17:04:00.003+13:00

Jag hade glömt hur roligt det är med folk som pratar i sömnen! Dagarna när vi sov över hos varandra och Niklas underhöll oss halva natten är alldeles för långt borta, men jag minns dem med glädje. Sen dess (alltså sen tio-årsåldern) har det var dåligt med sömnpratare i mitt liv.

Till nu!

Jarrod. Hahaha. Natten till lördagen var kanske inte jätterolig, han frågade "do you still want those body-guards?" och något mer om några papper till skolan. Men natten till idag var desto roligare.

Jarrod: Babe, can you please stop ignore me in class?
Jag: Pardon? (Hör bara att han säger något om att jag ignorerar honom, så jag tar hans hand..)
Jarrod: Can you please stop ignore me in class..?
Jag: Uhm..
Jarrod: It hurts my feelings!
Jag: I'm sorry.. But I'm not in your class?
Jarrod: Shhhh..... You'll get in trouble...

Och på tal om folk som pratar i sömnen kan jag tipsa om en blogg som är hur rolig som helst. www.sleeptalkinman.blogspot.com

Annars har det varit ännu en avslappnande helg, sov till halv elva igår, och till halv tio idag. Är ännu tröttare nu än innan helgen egentligen, min kropp är nog inte van vid så här mycket sömn.. Och snart är det påsk! Två veckor. Det var tänkt att jag skulle följa med min familj när de åker iväg söderut, men jag ändrade mig, kände att jag behövde lite tid för mig själv. Sova lite, utan barn som stör. Kommer få typ tio dagar ensam i huset. Eller, ensam kommer jag ju inte vara, Jarrod kommer att bo här, men ändå. Han är bra sällskap :)

Nu kom Lola in och började plocka med mina saker. Aah.

Hoppas fortfarande på ett rymdskepp

2010-03-18T14:06:00.003+13:00

Jag kanske borde använda fler ord än bilder. Det är ju trots allt en blogg. Även om bilder säger mer än tusen ord. Jag tycker ju om att skriva, jag tycker ju om att få ner mina förvirrade tankar på papper. Fast att skriva för hand är inte riktigt min grej. Är halvvägs genom ett brev till en av de finaste vännerna, men det tog liksom stopp efter ordet "dag". Men jag hade skrivit nästan en hel sida, får jag skylla på. Jag ska avsluta brevet snart, jag lovar. För oh så glad jag blev när det låg ett kuvert med färgglatt pränt i brevlådan. Jag visste direkt :)

Hösten har, som sagt, kommit. Imorse vände jag när jag kom in i köket. Det har gått bra med shorts och t-shirt hittills. Eh. Det var sviiiiinkallt. Jag hatar att de inte har någon isolering i det här landet, jag kommer aldrig överleva vintern. För kommer man väl ut är det ju hyfsat varmt.

Sen sist då? Jag, Theo, Emelie och Tatiana var på zoo i fredags. Såg massa djur, och matade giraffen. Eller, Theo och Tatiana gjorde. Wow! I fredags var det även den sen långt tidigare bestämda vodkafredagen med Moa. Det slutade med en bilfärd ut till Jarrod där jag inte sa ett ord eftersom jag var så koncentrerad. På vad kan ni ju gissa. Lördagen bjöd på en så himla avslappnad dag, och barnvaktning på kvällen. Jag däckade i soffan kvart i nio. På söndagen var vi mer produktiva! Sparkade lite boll i parken, försökte överlista naturlagar (Jarrod försökte i alla fall. Jag sprang så fort jag kunde, och han knuffade mig bakifrån för att komma först till bollen. Resulterar i att jag stupar i backen och sen var det inget mer med det fotbollsspelandet. Mitt knä ser för hemskt ut, men det gör inget och Jarrod, du är INTE tillåten att säga att du är ledsen igen) och åkte sen på födelsedagskalas! Det var varmt och mättande. Fiskdamm också. Bästa.

Måndag.. Där slutade de spännande sakerna att hända, och jag saknade Odenplan och Sverige rent allmänt. Tisdag och Jarrod kom och drog med mig på promenad genom stan, mest för hans studier, men även för lunch. Onsdag och jag var ensam med Theo på eftermiddagen eftersom Lola åkt iväg med mamma på äventyr. Robert fixar hämt-thai och jag blir obeskrivligt mätt. Var fortfarande mätt imorse, likaså var han. Gick ner till Movies in the park och delade filt med Moa, Rosh, Ronja och Emelie. Filmen var bra och enkel, och jag kan inte låta bli att tycka att det är ett väldigt bra initiativ. Gratis bio liksom. Även om det kan vara störande att bo mitt i det, när man inte är nere och ser filmen. Sen städade alla efter sig :)

På zoo

2010-03-16T11:17:00.000+13:00

Det ska börjas i tid, right? :)

Fem och en halv månad

2010-03-14T20:47:00.002+13:00

Det märks att vi börjar gå mot höst. Nätterna blir kallare och kallare, det blir mörkt redan vid åtta på kvällen, och mornarna är sådär friskt kyliga. Men om dagarna märks det inte alls, det är lika varmt som vanligt, vilket egentligen inte gör så mycket. Jag trivs som sagt i värme, men det ska faktiskt bli ganska skönt med lite höst. Jag hoppas färgerna är lika vackra som i Sverige, trots att de inte har lika mycket lövskog här.

Tiden går fort. För fort. Det är mitten av mars. Jag har varit här i fem och en halv månad. Snart halva tiden. Jag får panik när jag tänker på vilka beslut jag måste ta inom de kommande månaderna. Det kommer inte gå.

För vad fan har jag satt mig i för situation? Jag ska aldrig någonsin rekommendera någon att göra det här! Du har ett liv, vänner och familj på ett ställe. Du lämnar dem, saknar dem i ett annat land, samtidigt som du skaffar dig ett nytt liv, nya vänner och en ny familj på en helt annan plats. Som du sen lämnar för att åka tillbaka till ursprungsplatsen, och saknar de som du just lämnat. Det är fanimig det dummaste du kan göra.

För jag vill inte åka härifrån. Jag vill inte lämna det här landet, jag vill inte säga hejdå till Lola, Theo, Nikki och Robert på Aucklands flygplats en dag. Jag vill inte lämna Jarrod. Jag går nästan under av saknad efter tre dagar utan honom. Och på det åka tillbaka till Sverige?

Samtidigt som jag, när jag tänker på allt det här, inte kan föreställa mig att stanna här för alltid. Inte träffa farmor, inte äta middag med pappa, inte träffa mina finaste vänner. Jag kan inte föreställa mig ett liv där jag alltid undrar vad mina närmaste gör om dagarna, ett liv där jag för alltid kommer känna mig halv, för var jag än är kommer jag aldrig leva med alla jag vill leva med.

Jag vet att det är mer än sex månader kvar (vilka antagligen kommer gå ännu fortare än de här första) och att ett beslut inte behöver tas ännu. Men jag och Jarrod har pratat mycket om det här i helgen, och det påverkar mig, helt klart.

Födelsedagar!

2010-03-12T18:17:00.002+13:00

Idag är det två födelsedagar som är värda ett eget blogginlägg! Johanna fyller 21, och likaså gör Elin. Dock är jag på andra sidan jorden och kan inte ge er födelsedagskramar, hur gärna jag än vill. Ibland gör det extra ont att vara så långt bort från sina älskade, finaste vänner. För ni är verkligen två av de absolut klarast lysande stjärnorna på min himmel.

Johanna. Du var en av de svåraste att lämna, för jag visste vad jag lämnade dig i. Jag ville fortsätta att finnas där för dig och hjälpa dig igenom allt, men jag vet att du har stöd från annat håll. Vi hade precis börjat hitta tillbaka till vad vi hade för ett par år sedan, men jag vet att när jag kommer tillbaka till Sverige, kommer jag tillbaka till den punkt i vår vänskap där vi lämnade. För vår vänskap är gröpt i sten, den kommer aldrig tyna bort, hur många vattendroppar som än faller, hur många mil som än skiljer. Jag saknar dig här borta, min älskade vän.

Elin. Som du har kämpat de senaste åren. Det känns som att allt har gått emot dig, men att det började vända i och med din utbildning du är mitt i. Vilken för övrigt verkar hur intressant som helst. Och jag tror att det verkligen var rätt sak för dig att göra, och jag är stolt över att du vågade bryta den onda cirkel som du var i. Du är en inspirerande person, du har talat mig till rätta många gånger och lika många gånger har du fått mig att skratta så jag inte kan andas. Dina skratt saknas här på andra sidan jorden.

Onsdag kväll.

2010-03-10T21:17:00.002+13:00

Igår blev en bra dag, idag blev en dålig dag.

Igår morse/förmiddag när jag hade agerat taxi och lämnat av alla i hushållet på sina respektive ställen kände jag att jag inte skulle klara att vara ensam. Jag var så nära att falla, på grund av allt som händer för tillfället; jag jobbar arslet av mig, jag sover på tok för lite, jag äter för lite, jag är alldeles för stressad, jag har en svensk familj som lämnar mig kvar här när de åker tillbaka till Sverige, jag har en pojkvän som är alldeles för snäll mot mig. Det blir kaos i mitt huvud, alla känslor svämmar över och igår förmiddag ville jag inte vara ensam. Så jag fikade med Moa en snabbis, sen sov jag middag. Plockade upp Jarrod, var enormt stressad i bilen och kunde inte hålla tillbaka tårarna. Tog mig själv samman och genomförde eftermiddagen med bravur, och mycket tack vare herr J.

Idag började bra, jag hade för en gångs skull sovit ganska hyfsat, och trots att det tog mig 25 minuter att få Lola att gå upp ur sängen var morgonen bra. Lämnade av alla igen, och åkte för att umgås med mamma. Köpte en ny tjocktröja. Det började nog gå utför vid halv fem-tiden. All energi bara rann av mig, och sen dess har det blivit värre och värre.

Just nu har de "Movies in the park" här i parken, det låter som att någon har slagit upp högtalare i trädgården. Lola var asledsen för att jag tvingade henne gå hem och lägga sig istället för att leka med sina vänner i parken. Jag kände mig som den sämsta människan i världen. Och ännu mer eftersom jag lämnat Jarrod ensam med Theo utan att säga hejdå, och allt blev kaos. Just nu är jag så sjukt trött, jag vill bara sova sova sova, men jag har lovat att väcka Lola när jag går och lägger mig för om filmen fortfarande visas vill hon gå och se slutet i parken. Så jag måste vara vaken till den är slut, för jag orkar fan inte gå ner i någon park mitt i natten.

Och imorgon kör jag Stefan, Karin och mamma till flygplatsen. Det försöker jag nog bara förtränga bäst jag kan.

I'm alive!

2010-03-07T21:17:00.003+13:00

Ja, jag är vid liv.

Har varit nere på sydön i en vecka, och en full rapport om det kommer typ.. Nästa helg? När jag har tid igen. Det är körigt för tillfället, och jag känner hur jag börjar gå på sparlåga.

Det var varit full upp i snart tre veckor. Började med en vanlig arbetsvecka för två veckor sen, sen åkte ju Nikki och Robert iväg, de kom hem och min familj från Sverige kom hit, jag jobbade och åkte på utflykter med dem, åkte till sydön där det inte var någon rast och ro, kom hem igår, åkte ut till Jarrod på bbq, kom hem hit idag där Mary (som är Nikkis arbetskamrat) tog hand om barnen eftersom deras farmor tydligen fått en spricka i revbenet när hon passat barnen. Så nu är jag alltså ensam med barnen till torsdag, då även mina kära åker tillbaka till det kalla landet. Visst, jag tycker om att ha saker att göra, men det här är lite väl full-on.

Och idag när Mary åkte hem kände jag en sån tomhet. Jag ville inte bli ensam, jag ville inte bli den ansvarige och den vuxne. Jag vill fortfarande inte riktigt. Det gör ont i mig att se Lola sakna sina föräldrar som hon gör, inatt är femte natten hon är utan dem, och jag vet att jag antagligen kommer vara lika ledsen när jag åker från flygplatsen på torsdag i en tom bil. Det kommer bli tungt, tungt. Jag saknar dem redan nu, trots att de bara är ett par kilometer bort. Det är bara det att allt blir så naturligt med dem, naturligt på ett sätt det aldrig kan bli med någon annan. Och utan att ha vetat om det har jag antagligen saknat det något enormt de här första fem månaderna.

Och jag saknar min pappa ännu mer.

I can't breathe when you're around

2010-02-23T18:26:00.002+13:00

Nu är de påväg. Om elva timmar åker jag för att plocka upp dem. Jag kan knappt vänta, det ska bli så himla, himla roligt att träffa dem igen. Men samtidigt är jag lite kluven; när de åker hem igen vet jag verkligen inte när jag kommer träffa dem nästa gång. Inte alls. När jag lämnade Sverige i höstas visste jag att jag inte skulle träffa någon på ett år, och jag accepterade det och det gjorde att avskeden inte blev så svåra. Nu när jag vet hur det är att bo här, och vill spendera mer tid än ett år här, kommer det antagligen bli ännu svårare att säga hejdå. Men det är ett senare problem, för tillfället är jag bara lycklig över de kommande två-tre veckorna!

Mina myggbett gör mig tokig. Ni ska se mina fötter. Kanske ska jag lägga upp en bild, kanske inte. Fulla av bett och sår, eftersom jag kliat på natten (skyller vi på) och det börjat blöda. Men kanske är det ett litet problem jämfört med hur det är i Stockholm. Har hört att det kommit ytterligare med snö, och temperaturen håller sig runt -20. Och att gröna linjen bara går mellan Gullmars och Thorildsplan. Haha. Jag tror jag valde rätt vinter att fly. Jag skulle ha brutit ihop vid det här laget, både på grund av kylan, men även på grund av SL. Ni kan inte ha det lätt, era stackare. Kom hit nästa vinter istället, och få myggbett tillsammans med mig! :)

Åttiotvå timmar i sträck

2010-02-21T21:00:00.002+13:00

Herregud.

Det tar på krafterna, det här. Jag kommer vara utbränd lagom till min del av Sverige kommer hit, om det ska fortsätta såhär! Fast, nej, nu tog jag i. Det går väldigt bra faktiskt, bättre än förväntat. Men det är ansträngande och uttröttande att vara på sin vakt 24 timmar om dygnet. Inatt fick jag knappt någon sömn alls, när jag gick och la mig var jag bombsäker på att det var någon i huset som skulle mörda oss, när jag väl somnade vaknade jag en och en halv timme senare och kunde inte somna om på tre timmar. Och sen var det två och en halv timmes sömn till, innan grannpojken väckte mig med ännu värre skrik än Theos.. Så jag är rätt sleten idag, om man säger så.

Men det glädjer mig att mamma, Stefan och Karin nu är i San Fransisco, halvvägs hit! Det känns så himla konstigt att de faktiskt är påväg, att de snart är här. Jag kan knappt vänta.

Haha, det här inlägget är skrivet under alla delar av dagen; det påbörjades vid tolvtiden, fortsattes (om man kan säga så..) vid 18-tiden och kommer förhoppningsvis avslutar nu när klockan är 21. Jag är obeskrivligt trött, men Jarrod är här och det känns bra. Lola fick hemlängtan när hon gick till sängs, så jag tog hand om henne. Bröt som tur var inte ihop den här gången, låg bredvid henne tills hon nästan somnade. Men mamma och pappa kommer hem imorgon, och då blir allt bra igen! :)

Jag fick en idé om ett blogginlägg när jag låg bredvid Lola, och jag tänkte försöka skriva ner mina känslor. Hur det känns ibland, när han ser på mig sådär.

Mitt emot varandra, hand i hand. Hans bruna ögon, mina mångfärgade. En tanke flyger förbi inuti mitt huvud "I'm so lucky I have him" (ja, jag tänker på engelska, faktiskt) och det måste ha synts i mina ögon, i mitt ansikte. Den korta tanken fångade han upp i mina ögon och frågar "what?", som vi så ofta frågar varandra, när den ena skrattar eller ler utan uppenbarlig anledning. Jag har inte mycket till val än att berätta för honom vad som flög förbi i mitt huvud, hur jag känner.

Han är otrolig som kan se det i mina ögon. Han ser förbi det andra. Han gör mig modig. Och jag är så kär.

Intense

2010-02-18T21:21:00.002+13:00

Idag har varit en rolig dag! Började morgonen med lite OS, vilket blivit en del av vardagen i det här hushållet. SKY (tänk Boxer, typ) har satt in fyra extrakanaler som visar OS 24 timmar om dygnet. Haha, ni kan ju tänka er hur det går. Vid kvart i elva kände jag att jag borde göra något, så jag åkte till St Lukes för att leta present till Moa. Hittade ingenting, men textade personen i fråga och åkte över till henne och Frankie och hängde ett tag. När det var tid att börja upphämtningen av barn, gjorde jag det, för att sen återvända till Morningside och Moa för att barnen skulle få leka lite. I och för sig är Moas barn fyra och sex, så det passar inte helt klockrent i åldrar, men efter att ha varit lite klängig hade Lola kul med de andra barnen. Theo hade kul från början, promenerade runt med en dockvagn :D

Det var fullt hus, eftersom en ny au pair, Ronja, var där med sina två barn också. Hon var riktigt trevlig, och hon är också hemma med ett av sina barn på måndagar och fredagar, så vi ska nog kunna ordna ett par playdater.

Vi åkte hem vid femtiden, och medan Robert lagade middag till oss alla, badade jag båda barnen samtidigt (jag älskar multitasking), åt middag och sen åkte jag och tränade fotboll!

Oj vad kul det var! Har ju bara spelat korpen innan, en match i veckan. Nu är det på riktigt, med ett riktigt lag. Tjejer i min ålder, en tränare och övningar att utföra. Jag är helt slut, kan jag meddela. Har i princip inte rört mig de senaste månaderna, och så är det på gräs. Jag som är van vid lättsprunget konstgräs. Tränaren var riktigt bra också, tydlig och ja. Jag förstod dessutom alla uttryck, vilket jag inte alls väntat mig. Det här ska nog bli bra! Nu ska jag hoppa i säng, är helt utmattad. Fotboll i en och en halv timme i 88-procentig luftfuktighet. Party!

Sju dagar

2010-02-17T18:16:00.003+13:00

Igår skypade jag och Pia. Det var så fint att höra hennes och Felicias röst. Höra hur Felicia försvann ur rummet, för att bara några minuter senare komma tillbaka och berätta nåt hon upptäckt. Som det ska vara, som jag saknar det. Era röster. Hade tårar i ögonen i början av samtalet, det blev så överväldigande. Ni var som vanligt, ju. Trots att ingenting är som vanligt, egentligen. Men det gjorde mig varm i hjärtat att höra era röster.

Och imorse pratade jag med mamma, och de åker ju på lördag! Kommer till Nya Zeeland och Auckland på onsdag (nej, flighten tar inte en halv vecka, de stannar i San Fransisco i två nätter) och jag kan inte vänta. Det ska bli så himla roligt, och jag saknar dem så. Jag saknar mer och mer för varje dag som går, ju närmre de kommer mina utsträckta armar, desto mer saknar jag deras röster, deras lukt, deras skratt och deras omfamningar.

Jag vill dessutom kasta in ett musiktips! Upptäckte i fredags att Blue October släppt nytt album förra året, vilket jag inte märkt. Och det är hur bra som helst. Approaching Normal, och för tillfället rekommenderar jag låtarna The end, Jump rope och Picking up pieces. Jag och Jarrod lyssnar på albumet om och om igen.

Vädermässigt är det helt outhärdligt varmt. Det är inte ens soligt, men det går i princip inte vara ute. Så sjukt fuktigt och klibbigt och varmt och äckligt. Fast näää, nu ljög jag. Det är inte alls äckligt. Jag gillar det ju innerst inne, och jag kommer sakna det när det är kallt och vinter, men ändå. Man kan ju inte göra något. Och ratten i bilen blir så varm.

It's all about emotions

2010-02-15T12:43:00.003+13:00

Den här helgen har innehållit mycket. Känslolivet har åkt berg- och dalbana.

Förväntan. Nervositet. Kärlek. Glädje. Rädsla. Lycka. Medlidande. Panik. Stress. Lugn. Kärlek. Fruktan. Ogillande. Besvikelse. Kärlek. Fysisk smärta. Psykisk smärta. Förvirring. Stolthet. Kärlek. Blyghet.

Det hände en hel del, både bra och dåliga saker. Men allt, även det dåliga, resulterade i att jag och Jarrod kom närmre varandra, lärde känna varandra lite bättre, övervann rädslor. Jag vill inte blotta här vad som hände, men, haha, jag sov halva lördagsnatten på soffan. Vaknade när jag hörde någon spela gitarr i rummet bredvid, gick in och la mig bredvid honom och han spelade mig till tårar. Han är en så sjukt fin människa och jag är så glad att jag har honom.

Jag körde för övrigt manuell bil för första gången sen jag lämnade Sverige! Det gick okej, lite ovant att växla med vänster hand bara. Men det gick utan några motorstopp alls :)

Idag började jag jobbperioden på elva dagar i sträck utan ledighet. Men när de dagarna är slut är mamma, Stefan och Karin här! Jag ser så mycket fram emot det! Den kommande veckan kommer dessutom gå fort, på torsdag kommer Jarrod hit för att bo med mig och barnen medan mina hosties är i Queenstown och jobbar och sen när de kommer hem är det bara en eller två dagar och sen åker jag till flygplatsen för att plocka upp delar av min svenska familj! :)

Ny OS-gren!

2010-02-11T21:34:00.002+13:00

Jag tror (och hoppas) att jag hittat tillbaka till den underbart bra sömnen jag hade de första tre månaderna i det här landet. Den senaste månaden har jag sovit väldigt dåligt, vaknat flera gånger varje natt och framför allt haft svårt att somna. Men de senaste två nätterna har jag sovit så gott, så gott. Det finns knappt något bättre än att sova bra. Inatt vaknade jag dessutom till, tänkte att klockan antagligen var fyra-fem på morgonen och att jag snart skulle upp. Icke då, den var bara halv tolv! Så himla skönt.

Annars.. Det är ofantligt varmt. Tryckande värme. Men jag klagar inte, inte alls. Jag njuter fullt ut. Det här är det bästa jag vet. Om jag någon gång får obegränsat med pengar ska jag leva i Nya Zeeland från oktober/november till mars/april, och i Sverige resten av året. Jag mår så bra av värmande solstrålar på solbrun hud.

Haha, idag uppfann vi en ny OS-gren, jag och mina "hosties", som jag börjat kalla dem. Host-parents, alltså. OS börjar ju om två dagar (insåg vi), och eftersom mitt förslag om en intern medaljtävling mellan Sverige och Nya Zeeland inte gick igenom (Robert ville inte höra talas om det, eftersom Sverige kommer vinna överlägset, både eftersom vi har dubbelt så många invånare, men även för att Nya Zeeland bara har åtta deltagare med i OS. Hur många Sverige har vet jag inte, men antagligen en hel del fler..) pratade vi om vilka grenar som är roligast. Robert tycker tyvärr att backhoppning är roligast. Jag hatar backhoppning. Pappa vet. Det är som hästhoppning, ungefär. Jag försökte promota skidskytte, men hade ingen aning om vad det hette på engelska, så jag sa "you know, like crosscountry skiing, but they stop and shoot every now and then". Haha, både Nikki och Robert började asgarva och tyckte det skulle bli väldigt spännande "Ah, he's gone!". Så ja, kanske skulle skidskytte bli ännu mer intressant om deltagarna faktiskt sköt ner varandra..

Alltså..

2010-02-10T22:09:00.001+13:00

Det finns ingenting att säga, annat än att jag tar hand om den charmigaste tvååringen i världen.

Februarimarsaprilmaj

2010-02-09T21:40:00.002+13:00

De närmaste veckorna/månaderna kommer bli intensiva. Väldigt intensiva. De kommer antagligen försvinna i ett nafs, och plötsligt har jag bara fem månader kvar. (Vilket för övrigt Nikki insåg. Hon stod och tittade i kalendern vi har, drog efter andan och jag frågade vad det var, och hon sa att hon precis insåg att när den här intensiva perioden är över har jag bara fem månader kvar. Jag har börjat inse att de verkligen tycker om mig..)

Det börjar nästa torsdag när Nikki och Robert åker till Christchurch för att jobba, och jag har barnen i fyra dagar. Nikki frågade om inte Jarrod kunde komma och bo här, det är alltid bra att vara två ifall något skulle hända. Så barnen kommer vara i himlen, eftersom jag och Jarrod lever på isglass. Sen när Nikki och Robert kommer hem den 22a, är det bara två dagar kvar, sen kommer mamma, Stefan och Karin hit! :D

Vi åker till sydön på söndagen, är borta i en vecka, och när vi kommer hem bor vi här och tar hand om barnen (i alla fall jag, jag kommer inte hindra dem från att resa runt Auckland om de vill det) till den 11 när Nikki och Robert kommer hem (ja, igen, de är borta när jag är borta också).

Efter det är det väl ganska lugnt ett tag, men jag tänkte försöka hinna med ett besök i New Plymouth och Lucía i slutet av mars, eftersom hon lämnar den stan i början av april. Så dit går en helg. Sen är det april och påsk, där vi planerar att ha semester i en vecka. Vart vi ska åka vet vi inte, och om jag följer med vet jag inte heller, men det får tiden utvisa. Sen firar vi min födelsedag typ den 16e, eftersom Nikki åker till Europa den 17/18e och är borta i tre veckor. (Ja, hon ska jobba. Ingen semester i den här familjen inte). Och då är det MAJ.

Hur ska detta sluta?

Svaghet

2010-02-07T22:23:00.002+13:00

De senaste dagarna har varit omtumlande, helt klart. Jag borde skriva ut allt som hänt, med alla olika känslolägen, men jag känner inte riktigt för att skriva så mycket just nu. Klockan är halv elva och jag är rätt trött. Har spenderat helgen med Jarrod, igen, och det är bara så himla roligt att hänga med honom. Han är som jag. Vi tävlar i allt. Jag vinner. Utom när det gäller muskelkraft, herregud, jag har inte en chans. Men jag vann två gånger i biljard. Vi har egentligen inte gjort mycket den här helgen. Var på en bbq med några av hans vänner i lördags, vilket slutade i katastrof. Usch. Jag trodde jag kommit ifrån den delen av mig själv. Delen som vill fly, fly, fly när det kommer till sociala sammanhang och jag inte passar in. Och jag kände mig så dålig, så himla dålig, som förstörde Jarrods kväll. Han försökte övertyga mig om att jag inte gjorde det, men jag är inte dum. Jag såg att han hade kul, och hade vi varit någon annanstans, närmre hem, hade jag bara gått därifrån, men det gick ju liksom inte. Någon var ju tvungen att köra bilen. Och hans vänner måste tycka jag är den tråkigaste människan någonsin. För tillfället orkar jag inte bry mig om det, helt ärligt. Då blir det ännu jobbigare.

Idag har vi bara slappat. Varit på Woolworths (mataffär) tre gånger. Käkat middag hos hans pappa, vilken var grym. Badat från hans pappas tomt. Men nu ska jag sova, ny vecka börjar imorgon och jag tänkte hitta på något roligt med Theo :)

Whitianga och lite mer

2010-02-03T13:16:00.002+13:00

Okej. Lördagsmorgonen började med packning, packning och packning. Vi skulle vara borta i tre-fyra dagar, men hade grejer med oss för att klara oss i minst fyra veckor. Herregud, det var absurt. Men ganska roligt. Och jag var helt däckad av förkylningen Theo gett mig. Så tre timmar i bil var inte den roligaste underhållningen, men det gick bra. Vi lämnade ett soligt och 28 grader varmt Auckland, och kom fram till ett 20 grader kallt, mulet och regnigt Whitianga. Och så fortsatte det. Tills vi åkte hem en dag tidigare, på grund av storm och regn, typ. Väldigt tråkigt, för jag är helt säker på att det där stället hade varit helt underbart med blå himmel och hettande asfalt. Vi bodde tre minuters promenad från stranden. Men vi badade ändå, och det var sjukt roligt! Höga vågor, men ändå kontrollerbara. Inte höga, kaotiska, som de kan vara i det här landet.

Så vi åkte hem på måndag förmiddag istället för tisdag. Vi var inte ensamma om den tanken, direkt. Kö. Bilturen hem tog sex timmar. Delvis på grund av kö, men även delvis på grund av envis chaufför (Robert), medelmåttig kartläsare (Nikki) och de två barnen och jag. Vi tog en omväg, åt fish and chips, och åkte längs kusten hem. Det var ett äventyr, minst sagt. Men vi hade roligt åt det istället för att bli irriterade.

Och min förkylning håller i sig, hostar som att jag har rökt i hela mitt liv. Och likaså gör Theo, han är hemma från day care idag. Och imorgon börjar skolan för Lola! Som hon har längtat! (Ja, hon har faktiskt det. Jag saknar att vara nio år igen).

Och jag är bara så glad. Allt går min väg, barnen tycker om mig, mina värdföräldrar och jag skämtar och driver med varandra, jag får träffa Jarrod på fredag och spendera hela helgen med honom, mamma, Stefan och Karin kommer hit om tre veckor och allt är bara så bra. Jag ska bara ta mig i kragen och lägga in ny musik på mobilen också. Har en maaaassa bra på datorn. Nu ska jag leta upp ett recept på makaronipuddig, för det tänker jag laga till middag! :)

Byebye

2010-01-30T09:56:00.002+13:00

Idag åker vi till Whitianga (Wh uttalas f) för att stanna där till tisdag. Jag har precis packat, och tyckte jag var duktig som fick plats med allt i ryggsäcken, innan jag går upp och frågar Robert om det är något som inte är uppenbart som jag ska ta med mig. Möh. Lakan och kudde. Så där försvann ju den snygga packningen.. Men jag är inte värst, ni ska se vad grejer vi har med oss! Framförallt mat. Ser ut som vi ska vara borta i fyra veckor istället för fyra dagar.. Men jag tror det kommer bli roligt, trots att jag precis åkt på en förkylning. Det suger att vara förkyld på sommaren.. Ni kan ju googla Whitianga, så kan ni se vad det är för ställe jag kommer hänga på. Tänkte jobba på brännan en del ;)

Så jag återkommer med en rapport om ett par dagar igen. Om jag överlever, vill säga. Det ryktas om att jag ska dela säng med Lola, nämligen..

Hmpf

2010-01-26T21:10:00.002+13:00

Idag har inte varit min dag, kort sagt. Har pms så det skriker om det (det är snarare Theo som står för skrikandet, men ja. Ni fattar metaforen) och allt blir så mycket jobbigare. Eftersom Lola och Robert är iväg och hälsar på Roberts mamma och hennes man under veckan, var jag ledig medan Theo var på day care för första gången på ett par månader. Tog chansen och åkte till New Market för att shoppa lite. Tjena. För det första är det typ 30 grader varmt och fuktigt, och sen med pms. Det gick väl sådär.

Och att ha tålamod med Theo som börjat skrika igen.. Nä. Försökte säga till honom vänligt ibland, men det slutade med att jag bara ignorerade honom totalt. Orkade verkligen inte. Inte alls. Men trots att jag vet vad mitt humör beror på, har jag inte kraft att påverka det. Sucks.

Mitt mål med shoppingen idag var att köpa nya flipflop, för de jag har börjar se sina sista dagar.. De börjar bli väldigt tunna inunder, och jag vill gärna ha nya innan de går sönder helt. För nej, jag använder inte skor överhuvudtaget nu för tiden, det är alldeles för varmt för det.

Och jag trivs med mina helger också. Vi lever på isglass och godaste frukostar du kan tänka dig. Isglassen är inte dålig den heller, man kan äta hur många som helst. Eller så kan man äta persikor mitt i natten. I mörkret. Det slutade med att Jarrod kastade, jag skulle fånga, men den träffade mig på näsan. Aj, liksom. Han är en bra kille, den där.

Sömn

2010-01-21T19:55:00.003+13:00

Fram till för ungefär en vecka sen har jag sovit helt underbart bra här i Nya Zeeland. Jag har somnat inom tio minuter om kvällarna, och oftast sovit hela natten utan att vakna. Det har i princip aldrig hänt tidigare i mitt liv, och jag njöt verkligen.

Det är ett minne blott nu. Jag är tillbaka till mina sömnproblem jag hade i Sverige, och jag antar att det beror på att jag börjat forma ett riktigt liv här, med allt vad det innebär. Tankar. Jag har för mycket att fundera på, det är för mycket tankar som rör sig inuti. Igårkväll var jag helt utslagen och gick och la mig klockan nio. Sista gången jag tittade på klockan var den runt tolv, och sen vaknade jag 6:30, en och en halv timme innan jag behövde gå upp. Vilket gör att jag är ännu tröttare idag, men vet redan nu att jag inte kommer kunna sova inatt heller. Det är bara så sjukt tråkigt att ligga och vrida sig timme efter timme.

Nästa helg (tror jag att det var..) ska vi åka på mini-semester! Till Coromandel, som är en ö utanför Auckland, i tre nätter. Dock kan jag få dela säng med Lola, vilket kan bli intressant, men det löser sig. Och så hoppas vi på kanonväder, så vi kan hänga på stranden dagarna långa! Mmmm.

24 februari

2010-01-20T10:11:00.002+13:00

Igår pratade jag med mamma på Skype för första gången sen jag kom hit. Och trots att det gått nästan fyra månader, kändes det som att vi hade ätit middag dagen innan. Och det var inte alls jobbigt, det var bara när jag gick och la mig på kvällen som saknaden kom. Det hade varit så nära, det hade känts som att vi verkligen träffat varandra och så var hon så långt bort.

MEN! Det är inte långt kvar tills hon, Stefan och Karin kommer hit! Den 24e februari, närmare bestämt. Och jag ser fram emot det så mycket. Förhoppningsvis kan jag få vara lite ledig också, så jag kan åka till sydön tillsammans med dem :)

Annars kör jag sjukt mycket bil de här dagarna. Lola paddlar kajak nere vid Waterfront, och man måste köra genom hela stan (och alla dess rödljus) för att komma dit. Och sen hem igen. Tar typ en timme, och det är så drygt. Sommaren har kommit för att stanna också, imorse klockan halv åtta var det 23 grader ute. Och även om det är gråa moln på himlen emellanåt, lyckas solen skina ändå. Jag förstår inte riktigt hur det fungerar, men jag klagar inte. Jag trivs.

"One, two, eight!"

2010-01-18T13:32:00.005+13:00

Helgen började tidigt den här veckan, allt jag gjorde på fredagsmorgonen var att ta Theo till day care, sen begav jag mig in till stan för att åka med en buss som tog oss ut till Mt Smart Stadium, där The Big Day Out höll till. Oerhört organiserat, man köpte en tur- och returbiljett, fick ett armband och sen var det bara att åka med. Likadant när man skulle hem igen. Bussarna gick hela dagen åt båda håll, perfekt.

Big Day Out var grymt. Så mycket folk (se bilden nedan), så härligt folk och så perfekt väder. Eller, okej. Det var lite för varmt. Det var stekande hett, faktiskt. Femton minuters kö för att fylla på vattenflaskan. Sjukvårdare som gick omkring och gav ut solkräm. Men hellre värme än regn, enligt min mening.

Vi såg en massa bra band, jag upptäckte ett par bra som jag ska lyssna närmre på när jag får tid. Vi såg halva Musekonserten innan vi gav upp och åkte hem efter nästan 10 timmars musik.

På lördagen kom Jarrod och plockade upp mig, vi tog en sväng i ett par shoppingcentrum, han köpte ett par röda converse och jag köpte ingenting. Tog en sväng till stranden där han bor, brände nästan fötterna av oss när vi tog oss upp för en väldigt brant kulle. Sanden är svart, och det blir, ja, varmt. Stört varmt. Åkte hem till honom, åkte lite fyrhjuling, plockade plommon, spelade krocket (som jag såklart förlorade.. Jag inledde sjukt bra, sen vet jag inte vad som hände.. Jag fick behärska mig!) och åt middag med hans mamma, hennes pojkvän, Jarrods bror och hans flickvän.

Söndag morgon börjar med en helt sjukt god frukost som Jarrods mamma och hennes pojkvän lagar. Strax efter det ger sig Travis och Emily (Jarrods bror och hans flickvän, alltså) iväg till en strand up north som jag inte minns namnet på, för att surfa. Och vi är inte sena att följa i deras fotspår, faktum är att vi kommer dit först! Hänger på stranden ett par timmar, vilket är nice eftersom det var molnigt och lagom temperatur. Det är på vägen hem det intressanta börjar. Att hitta. Jag avsäger mig allt ansvar, eftersom Jarrod anser att mitt lokalsinne inte ens fungerar i ett shoppingcenter.

Vi svänger lite höger och lite vänster, blir torra i halsen av allt damm som kommer in i bilen eftersom vi kör på en grusväg och tycker oss vara på hyfsat rätt håll i alla fall. Eller, Jarrod tycker. Jag håller bara med, eftersom jag inte har den blekaste om var vi befinner oss. Det visar sig dock att vi kört åt fel håll i en halvtimme, när vi till slut är omanliga och stannar för att fråga om vägen. Men vi kommer hem till slut, jag sover en halvtimme medan Jarrod hjälper sin pappa med lite grejer. En väldigt bra helg, igen.

(Mamma ville för några veckor sen se en bild på min bränna. Här är något liknande.)

Onsdag

2010-01-13T10:27:00.002+13:00

Idag blir det Wave-pools med Lola och Willow. Något sorts äventyrsbad. Men Nikki gjorde mig nervös gällande Willow.. Hon är ett år yngre än Lola, jättesöt och härlig tjej, men Nikki berättade att hon ALLTID råkar illa ut. Att hon alltid gör sig illa på något sätt. Det känns ju sådär lagom kul när man ska bada.. Jag kommer inte släppa henne med blicken. Lola litar jag fullt ut på, hon är hur duktig som helst på att simma. Men ja. Willow.

Och ikväll ska jag bränna skivor så det står härliga till! Har äntligen skaffat ett nedladdningsprogram, så nu kan jag göra skivorna precis som jag vill ha dem. Har lovat att göra ett par till Jarrod också, och det kan han väl vara värd, eftersom han kör bil i ungefär 40 minuter varje gång vi ses. Enkel väg. Då kan han behöva lite bra musik att lyssna på. Det är väldigt roligt faktiskt, för vi har samma musiksmak. Och han kan spela gitarr, sa jag det? ^^

Och imorgon är det torsdag, och sen är det fredag! Nu ska jag byta om till badkläder, gå över och hämta flickorna hos Willow och sen ge oss iväg. Med kartan i högsta hugg, eftersom jag inte vet var det ligger.

Lite blandat sisådär

2010-01-12T15:48:00.002+13:00

Jag har haft lite problem med att komma tillbaka till verkligheten. Vi hade det så himla bra i Kaikoura, jag och Lucía, så att komma tillbaka och börja jobba igen kändes inte helt party. Det var likadant igår, hade haft en underbar helg, och att jobba igår var inte kul alls. Men idag har jag haft roligt, och jag vet ju att det är därför jag är här; för att leka med barn. Det är bara det att de blir lite tröttsamma ibland, och när du fått smak på vad mer som finns i det här landet är det svårt att inte vilja ha mer.

Men när det känns jobbigt tänker jag bara på fredag! För på fredag är det Big Day Out! Jag är så pepp. I och för sig ser det ut att bli regn, vilket känns lite trist, men i det här landet kan vad som helst hända vädermässigt. Och jag ska se Jet, jag ska se Rise Against och jag ska se Muse. Och en massa andra band. Och jag ska gå med en tjej som jag träffat en gång tidigare. Det är så avslappnat här, och jag har liksom tagit den attityden till mig. Man behöver inte känna någon till 100 % för att kunna umgås.

På tal om avslappnad attityd. En grej som jag tyckte var väldigt främmande i början var att folk körde bil i flipflop. Ibland även barfota. Erkänn att det i princip aldrig skulle hända i Stockholm.

Nu är jag en av dem som kör bil barfota och i flipflop. Same-same. Folk går och handlar barfota. DET skulle aldrig hända i Stockholm. Det är därför jag diggar NZ så mycket; de är så avslappnade, till allt. Jag ska ta med mig den attityden till Sverige, jag lovar! (I alla fall på sommaren)

Jag har dessutom börjat få en ordentlig bränna nu. I alla fall på armarna, magen/ryggen är väl lite sisådär, och benen är bruna ungefär upp till knäna. Fötterna har spår efter flipflop på ovansidan. Jag trivs, sa jag det?

Kaikoura, dag 4

2010-01-11T18:58:00.003+13:00

Dag fyra börjar egentligen mitt i natten.. Vi var, såklart, väldigt trötta efter vår intensiva dag, och satsade på en tidig sänggång. Den blev inte så tidig som vi tänkt, eftersom vi skrattade för mycket, och Lucía är för bra på svenska, men vid tio-halv elva kom vi i säng i alla fall. Dödströtta. MEN! Ni som har följt med från början vet att förra gången jag och Lucía sov på samma hotell gick brandlarmet. Vad tror ni händer den här natten?

Jo, se på fan, vid halv tolv blir vi väckta av ett alarm och en röst som säger "There is a fire. Pleace evacuate the building" Jaha. På med tjocktröja, ut i kylan. Igen. Vi kunde inte förstå, vi bara skakade på våra huvuden. Helt sjukt, vad är oddsen liksom? Men det var ingen brand, det kom två brandbilar för att konstatera det.

Äventyret på dag fyra börjar igen vid sju-tiden på morgonen. Eller, egentligen började det på vår väg till Kaikoura, när vi åkte förbi ett ställe fyllt med fyrhjulingar och tänkte "Dit vill vi!" Hittade ett anslag på hostlet, ringde och bokade tid för en två och en halv timmes-tur i bergen på varsin fyrhjuling. Magnifikt.

Varken jag eller Lucía har kört fyrhjuling förut (vilket jag trodde skulle göra mig nervös, men inte alls, jag var bara så pepp) så vi och de tre andra som skulle med fick öva lite på grusplanen innan vi begav oss iväg. Upp i bergen, på dammiga vägar. Mina ögon var svarta efteråt, och ansiktet helt dammigt.

Men det var värt det. Så sjukt roligt att köra fyrhjuling, och så himla fin natur. Helt otroligt. Jag önskar mig en sån när jag fyller år. Pappa och Kerstin; ni kan väl skaffa en till Strogen? Det skulle ni väl ha nytta av? Typ. Öh.

Har inte tid att skriva så mycket mer nu, ska upp och käka middag innan jag svälter ihjäl. Men vi gjorde inte så mycket mer på dag fyra. Sov och vilade upp oss. Packade för hemfärd. En sammanfattning av min semester kommer i nästa inlägg :)

Helgen som gick

2010-01-10T20:54:00.003+13:00

Jag gör en avstickare från Kaikoura för att berätta om min helg istället! För den var grym!

Jarrod kom och plockade upp mig vid kvart i nio (enligt min mening lite för tidigt för en lördagsmorgon, men det var helt okej för det äventyr vi skulle på) och vi började morgonen med att köra lite vilse nere i city. Kom fram till målet, som var pier 4 och båten som skulle ta oss runt till olika öar. Hop-on-hop-off. Vi gick av vid första stoppet, som var ön med namnet som börjar på R (alla namn är så sjukt svåra att komma ihåg, det är Maori alltihopa, vilket gör att jag tycker allt låter likadant). Ön består av en vulkan (dock ej aktiv, men den exploderade för ca 400 år sedan) som vi såklart besteg! Jag i flipflop. Mindre bra drag.

Här är utsikten från toppen, efter cirka 45 minuters promenad, många svettdroppar och 200 meter över havet. Magnifik utsikt åt alla håll, det är så synd att man inte kan fånga det på bild..

På vägen ner tog vi det lite lugnare, och jag tog lite bilder. Det här är lava. Vilket jag kan tycka är ganska häftigt. Käkade lite lunch och väntade på färjan som skulle ta oss till nästa ö, vilken började på M. Där skulle vi badaaaa! Wiho. Vi var duktiga och smörjde in oss med solkräm kontinuerligt, och vi badade. Oh så skönt. Och vi var på lä-sidan av ön, vilket vi upptäckte när vi gick tillbaka till färjan, eftersom det blåste väldigt kalla vindar på andra sidan ön.

MEN! Trots solkräm (okej, jag erkänner.. SÅ noga var vi inte när vi hade på den..) hade Jarrod bränt hela ryggen. Jag skrattade skadeglatt, tills vi en halvtimme senare tittar på min rygg. All the same. In my face, liksom. Fast på ryggen.

Åkte hem till Jarrod (han hade lovat att laga middag). Mötte upp med hans bror och hans flickvän, bestämde oss för att käka fish and chips istället. Jag och Jarrod åkte och hämtade. Såg en biljakt! Oh så spännande! Vi hörde när polisen rammade bilen, såg den komma runt hörnet med hela bakstötdämparen hängande löst och två polisbilar med sirener efter. Tyvärr hann jag inte ta några bilder^^

Gick och la oss ganska tidigt, vi var helt slut efter att ha klättrat den där vulkanen! Och trots en helt grym dag har jag ett meltdown mitt i natten. Stackars Jarrod, han fick torka mina tårar, men det kändes bra att ha honom där, faktiskt. Fick ett akut behov av Felicia, textade henne och hon textade tillbaka och fick mig att gråta ännu mer. Älskade vän.

Idag har vi mest chillat. Gick på bio och såg Sherlock Holmes, eftersom vi kände att vi kanske inte borde spendera mer tid i solen, med våra ryggar.. Och när jag kom hem hit till min värdfamilj insåg jag att jag saknat dem! Och det är så roligt, Nikki och Robert driver verkligen med mig. Jag hade redan käkat middag när de gick till parken för att käka, men de hetsade mig att käka pommes, jag vägrade och Robert kastar dem på mig! Till och med Theo har de drillat till att få mig att äta. Han kom med pommes efter pommes och matade mig.

Underbar helg, är ordet :)

Kaikoura, dag 3

2010-01-08T14:40:00.002+13:00

(Mamma, det är på dag fyra som det du väntar på händer.. Blandade ihop dagarna när jag svarade på din kommentar)

Uppstigning var 04:20, och vi lämnade hostlet strax efter 05, för att befinna oss på Dolphin Encountern 05:20. Där blev vi tilldelade våtdräkter och simfötter och cyklop och snorkel, och genast var tröttheten som bortblåst. Vi hade väldigt roligt åt våtdräkterna. Inte riktigt vad man är van att klä sig i, men man vande sig. Särskilt snygg var man kanske inte, men alla andra såg ju likadana ut.

I vår båt var vi nog en 20-30 stycken tror jag, som skulle simma med delfinerna. Kan tänkas många, och jag tyckte också det till en början, innan jag insåg att stimmen med delfiner är stora. Det fanns och blev över delfiner. Och jag var även lite nervös över det här med att bada från båten.. När de lokaliserat var delfinerna var, fick vi klä på oss den sista utrustningen och sitta så nära propellern man kan komma, i princip.. Huva. När båten stannat var vi tvungna att vänta på en signal innan vi fick hoppa i; signalen visade att propellerna var avstängda. Jag väntade lite extra innan jag hoppade i.

Sen var jag omgiven av delfiner. De kom till mig, de simmade runt mig, de tittade på mig. Simmade under mig och jag simmade i cirklar tillsammans med dem tills jag fick vatten i snorkeln och inte kunde andas. Då tömde jag den och gjorde samma sak igen, med en annan delfin. Det var så himla häftigt, de är verkligen vänliga och så himla fina. Vi köpte varsin undervattenskamera också, men jag har inte framkallat den än, men förhoppningsvis finns det ett par fina bilder däri.

Vi gjorde ännu ett stopp för att simma med några andra delfiner också, på ett annat ställe. Jag vill alltså påpeka att det är helt vilda delfiner, och de matar dem inte eller någonting. Allt beror på hur intresserade delfinerna är av oss. I slutet av andra simmet känner jag att jag mår lite mysko, så jag simmar tillbaka till båten och tar av mig min utrustning. Antar att det är sjösjuka, och greppar en hink för att vara på den säkra sidan. Ni som känner mig vet att jag fortfarande hatar att spy.

Men jag kom väl till Nya Zeeland för att uppleva nya saker, inte sant? Så nu har jag spytt också. Och det var inte så farligt. Och det var inte sjösjuka heller, utan bara jag som svalt för mycket saltvatten. Haha.

Efter delfinerna begav vi oss till hostlet och vilade ett par timmar, innan vi skulle simma med sälar! Så det var bara att ta på en ny våtdräkt och ge sig ut i vattnet igen. Det här vattnet var mycket kallare, fingrarna domnade nästan bort, men ändå var vi närmre land. Vi höll till vid en stor klippa där sälarna höll till, och även om sälarna inte var lika närgående och nyfikna som delfinerna, så var det minst lika häftigt. Det är verkligen ett privilegium (och så stavar man inte alls det ordet..) att få simma med dem i deras naturliga miljö.

Efter sälarna var vi så kalla att vi gick och drack varm choklad på ett café. Vi gjorde inte så mycket mer den dagen/kvällen. Var ganska slut efter en tidig uppstigning och simmande hela dagen. Men inte skulle vi få vila den natten, inte! Men mer om det kommer i nästa inlägg. Haha. Det är patetiskt. Ni kommer skratta. För det gjorde vi.

Kaikoura, dag 2

2010-01-07T19:50:00.003+13:00

Okej, Kaikoura, dag två. Studsade (vilket kanske var en överdrift..) ur våra sängar (eller, jag ur min madrass, som det var sjukt svårt att studsa från, eftersom den var belägen på golvet..) hyfsat tidigt för att äta frukost. Eftersom vi inte hunnit handla än, fick det bli frukost ute. Ha. Pannkakor med färsk frukt och bacon (vilket inte riktigt passade, men med tanke på hur hungrig jag var så var allt gott!). Efter intaget av frukost begav vi oss till fots till Whale Watch och anmälde att vi var där och redo att åka. På skärmen stod det att det var risk för sjösjuka och jag blev genast nervös. Ni som känner mig vet att jag hatar att spy, att jag inte har spytt sen jag var typ tio. Så vi proppade i oss de EXTREMT äckliga sjösjukepiller vi köpt.

Väl på båten hamnar vi bredvid en kille vid namn Toby från Australien som var trevlig. Guiderna på båten berättar om valarna och vad som kommer att hända. Att man ser ungefär 10 % av valen. Resten är under ytan. Värt, tänkte jag.

Vi ser sammanlagt fyra valar. Eller, ser och ser. Det var helt ärligt inte mycket att se. Något grått som flöt på ytan och sprutade vatten, för att efter en stund försvinna ner med bakfenan sist. Nja, det är helt ärligt inget jag hade betalat så mycket pengar för, om jag vetat detta i förhand. Men ändå, vi har sett valar och det är det inte alla som har. På vägen tillbaka till hamnen såg vi lite delfiner också. Lite var kanske en underdrift. De var väl en 300 stycken ungefär.

Eftermiddagen spenderade vi sittandes på en strand, pratandes om allt möjligt och såg tidvattnet komma in. Hade en lugn kväll (lugn är kanske fel ord när det gäller mig och Lucía (ni som vet hur jag och Johanna Andersson kan vara när vi är i vårt ässe, kan tänka er ungefär samma)) och gick och lade oss tidigt, eftersom morgondagen skulle bjuda på tidig uppstigning. Närmare bestämt 04:20. För att simma med delfiner! Åh jag blir helt glad när jag bara tänker på det. Men jag ska berätta om det i nästa inlägg :)

Nästan perfekt

2010-01-06T14:16:00.003+13:00

Ett avbrott i dagarna från Kaikoura, dag två kommer någon gång ikväll tror jag. Men jag måste bara få berätta hur mycket jag trivs med mitt liv. Hur jag verkligen älskar Nya Zeeland och människorna här.

Imorse körde jag Lucía till flygplatsen vid halv åtta, och var hemma igen halv nio. Familjen sov fortfarande, det var först vid kvart över tio jag hörde ett par tassande tår utanför min dörr, såg ett sömndrucket ansikte spricka upp i ett stort leende som utbrast "Cecilia!" och sprang mot mig för att ge mig den längsta och hårdaste kram. Theo var inte lika verbal och entusiastik, men nog blev han glad över att se mig. Kom gående med böcker och ville kramas. Även Nikki och Robert var glada över att se mig, och jag är glad över att alla är hemma igen. Jag har trots allt saknat dem.

Jag la Theo för 45 minuter sen, och när jag stod och vek tvätt insåg jag hur jag älskar det här livet. Det är så enkelt, så bekymmerlöst. Jag har träffat underbara människor som blivit mina vänner, och jag har (håll i er mamma och pappa..) träffat en kille vid namn Jarrod.

Nu ser jag framför mig hur förfärad pappa är, och hur mamma inte riktigt vet hur hon ska agera. Men det är lugnt. Han är cool. Det är ingenting seriöst än, inte alls, men jag har mina farhågor att jag håller på att bli kär. Vilket försvårar en massa saker, men jag får ta tiden som den kommer, se vad som händer. Jag vet i alla fall att livet går min väg just nu, och jag kan inte vara gladare. Eller, jo, kanske. Om alla ni som jag älskar i Sverige, också var här. Då skulle allt fan vara helt perfekt. Men ingenting är någonsin perfekt, så det här är så nära jag kan komma.

Kaikoura, dag 1

2010-01-06T08:40:00.004+13:00

Nu ska jag berätta om vår resa till Kaikoura, en av de vackraste platser på den här jorden, helt klart. Jag delar upp det dagsvis, annars blir det så sjukt mycket att läsa.

Både jag och Lucía var chockade när vi kom fram till Kaikoura. Allt hade gått så bra, helt perfekt. Redan på morgonen när jag körde Lucía och väskorna till busshållplatsen, körde hem igen och promenerade tillbaka. Tajmade perfekt, och samma sak när vi bytte till bussen mot flygplatsen. Perfekt tajming där med. Så vi tog oss till flygplatsen utan missöden, och hade gott om tid.

Väl där skulle vi checka in våra väskor, där det enda man kan kalla missöde inträffar. På grund av min klantighet. Man checkade in på egen hand, och först kom en fråga "have you packed your bag by yourself?" och jag klickar "yes", nästa fråga är "are you carrying anything dangerous?" och efter den frågan står det att jag inte kan fortsätta min incheckning, utan måste gå till någon personal. Gör så, och det första hon frågar är "are you carrying anything dangerous in your bag?" och då inser jag. Haha. Jag klickade yes där också. Synd. Men jag fick följa med ändå.

Kommer till Christchurch, hittar vägen till Shuttlen som tar oss till Juicy car rental, där vi hämtar bilen. Killen som hyrde ut den till oss var nog extremt nervös att den inte skulle komma tillbaka i samma skick. Vi var väldigt glada, skrattade åt allt. Vägen till Kaikoura visade sig vara enkel, rakt fram. Seriöst, rakt fram, hela vägen till vi kom till vårt Hostel. Där checkade vi in och fick världens minsta rum. Men det räckte för oss.

Gick ut och käkade middag, utsvultna som vi var. Kom tillbaka till hostlet och såg en extremt vacker solnedgång. Trivdes med livet, gick till sängs för att dagen efter vara redo för att möta valar på nära håll.

6 timmar kvar av 2009

2009-12-31T17:54:00.001+13:00

Ojojoj

2009-12-31T11:27:00.002+13:00

Det känns knäppt att vilja börja varje inlägg med "vilken dag det var..", men det är ungefär så jag känner efter varje dag. För igår var verkligen spännande! Äventyr på högsta nivå.

Det började med att vi skulle lämna Mickey på cattaryt. Kom upp till köket och insåg att han lekt med kartan under natten, så den var i tusen bitar. Åkte ändå, plockade upp Moa och begav oss mot Northwestern Motorway. Vägen dit gick bra, vi körde bara fel två gånger, och det var fel som var enkla att reparera. Lämnade av Mickey med de andra katterna och det är väl här äventyret börjar.

Moa berättade om Piha beach, som skulle vara en jättefin strand och ett surfarparadis. Dit ville vi åka. Tog vägen genom Henderson, såg tyvärr inga barn med tre tänder och sex tår, men åt på donken. Hittade vår väg till Piha, och när vi kom dit säger Moa "The thing I forgot to tell you about Piha is that it's really dangerous to swim here..". Det var det. Vi kände inte för att bada heller, det var lite för monligt och blåsigt för det. Men det var fint, det var det!

Efter att ha käkat glass började vi den svindlande vägen hem. Svindlande bokstavligt också, eftersom vägen dit var smal och kurvig. Jättekurvig. Askul att köra, men lite läskigt ibland. Hastigheten var 70, och de rekommenderar vilken hastighet man ska ta kurvorna i. Ofta typ 25,35 eller 45. Det är så skarpa kurvor det är.

Sen vet jag inte vad som hände. Fel kom vi. Massor av gånger. Sen var vi tydligen rätt, men det visste vi inte, så vi åkte tillbaka. Och åkte fel igen. Åkte två varv i varenda rondell. Allt medan Moa sov. Men vi kom rätt till slut, och då var jag trött på att köra bil. Hade skavsår på höger häl efter att ha flyttat den så mycket mellan broms och gas.

Och igårkväll var jag och Lucia på bio! (Haha, det är ju en historia hur vi kom dit också, men den orkar jag inte dra..). Vi såg "The girl with the dragon tattoo", alltså Män som hatar kvinnor. Och tro det eller ej; den var på svenska! :D Kändes som att jag var i Sverige ett tag. Den var helt okej. Lite för lång för rastlösa mig.

When the sun hits your eyes

2009-12-29T23:17:00.002+13:00

Tänkte uppdatera er lite nu när Lucía kommit hit, och livet plötsligt tagit en ironisk vändning. Jag vet inte vad det är med den människan, men otur för hon med sig. Jag borde antagligen vara nervös inför vår resa till Sydön, men det ska nog gå bra.

Det började redan innan hon kommit. Skulle hämta henne på flygplatsen klockan fyra igår eftermiddag. Hade med min Lola och Moa som stöd. Eftersom Moa behövde låna min telefon med sitt sim-kort satte jag inte i mitt förrän vi kom till flygplatsen, och fick då sms om att Lucías flight var inställd. Hon skulle komma med flyg från en annan stad klockan halv åtta istället. Bara att åka hem igen. Men nästa gång gick det bra när vi hämtade henne, hon blev glad över skylten jag och Lola gjort :) Vi käkade och åkte sen hem till mig där hon fick träffa mina värdföräldrar, och jag fick instruktioner av Nikki hur jag ska sköta huset nu när de är borta. Det ska nog gå bra. Kommer få panik gällande larmet bara, men well well.

Idag har vi mest hängt i stan. Gått en massor, eftersom rätt busshållplats aldrig dök upp. Powernapade här hemma innan Gina och Moa kom hit och vi (mest Lucía) lagade middag. En riktigt trevlig kväll, med pianospelande och blodvite. Avslutades med en hysterisk bilfärd. Vi var vilse ett par gånger, Moa trodde hon visste var hon var, försökte säga åt mig vart jag skulle köra, men eftersom jag inte ville svänga åt höger blev det liksom inte så. Omväg var ordet. Men den kunde ha blivit ännu längre, om vi hamnat på motorvägen mot Hamilton. Då hade vi nog kört fortfarande. Och imorgon ska vi följa en karta och lämna Mickey på ett catary. Kan bli intressant.

Söndag en gång till

2009-12-27T20:52:00.002+13:00

Ännu en söndag när jag är lite för trött. Det blir liksom så här nere. De har inte alls samma vanor som i Sverige när det gäller att gå ut. (I och för sig var vi aldrig ute igår, men principen kvarstår). I Sverige går de flesta ut vid tio-elva. Här går vi ut (och nu snackar jag om att gå ut på krogen, alltså) vid ett-två och festar hela vägen till morgonen gryr. Det var vad som hände förra lördagen. Igår var bara allmänt rent kaos. Haha, herregud.

Vi var på en inflyttningsfest hos Moas kompis, och kom hem i taxi runt femtiden när kvällen/natten/morgonen borde avslutats ett par timmar tidigare för allas bästa, men shit happens, liksom. Varken min eller Moas mobil fungerade (av olika anledningar dock. Haha), så vi var isolerade från omvärlden till femtiden nu i eftermiddags när vi kom hem hit och jag kunde ladda min telefon. Att få Moas telefon att fungera kvarstår fortfarande.

Och imorgon åker jag och hämtar Lucía på flygplatsen! Det ska bli roligt. Och om en vecka är vi i Kaikoura och har upplevt och sett en massa saker. Jag ser så fram emot den kommande en och en halv veckan!

Christmas day

2009-12-25T20:28:00.002+13:00

Jag sitter på golvet i mitt rum, precis framför skrivbordet. Min stol är på övervåningen, och jag orkar inte gå och hämta den. Det har varit en lång dag, men den har gått ganska fort och har varit helt okej. Har inte känts som jul alls, men det är en annan femma. Hade det inte varit för paketen och julgranen hade det kunnat vara vilken fest som helst.

Och det har varit en strålande dag! Vi var i parken och lekte vid tio imorse, då var det nästan för varmt. När jag, Lola och Isabelle gick tillbaka för att leka igen vid femtiden gick det knappt att vara ute. Men jag klagar inte :) Julklappsutdelningen hölls vid tolvsnåret och jag fick hur fina saker som helst; speciellt från er i Sverige. Det kändes tryggt att ha paket som det stod mitt namn på, men handstil jag kände igen. Jag uppskattade varenda en av grejerna ni gav mig, det värmde in i hjärtat! (Fast, mamma, varför i hela friden skickade du syltsocker? Den hade dessutom läckt..).

Igår blev en udda kväll också. Gick ut för en promenad vid sjutiden, kom ungefär 300 meter hemifrån när jag blir stoppad av en kille och två tjejer som frågar vilken min favoritjulsång är. Det slutar med att jag följer med dem och dricker öl (gratis, eftersom jag inte hade några pengar på mig) istället för att gå på promenad! Oväntat, men spännande. En av tjejerna skulle flytta till Brisbane (har jag för mig..) i Australien i Mars, så då har jag någon att eventuellt besöka där också!

Jag hoppas att ni i Sverige haft en bra jul! Vad har ni fått i julklapp? :)

Julafton. Fast ändå inte

2009-12-24T16:50:00.003+13:00

Det är liksom julafton här, fast ändå inte. Det är ju imorgon, men idag och imorgon igen, för er. Jätteknäppt. Jag blev precis klar med inslagningen av alla paket. Var tvungen att åka och handla mer papper, och det var roande att se alla panikslagna ansikten i jakt på de sista julklapparna.

Igårkväll åkte vi bil till (även om jag och Robert starkt hävdade att vi borde ha promenerat) Franklin Road, där alla hus på den gatan har massor av lampor och renar och jultomtar och sånt där ni vet. Ganska coolt. Sen gick vi till den stora julgranen på Ponsonby Road, den var rätt häftig. Gjord med bara lampor som blinkar och byter färger lite hej vilt.

Öh. Jag kom precis på mig själv med att sitta och lyssna på julsånger. Frivilligt. Vad hände?

Kan meddela att paket från mamma, pappa, Kerstin, Stefan och Karin kom fram idag, samtidigt! Gigantiska också! Herregud. Lola kom nerspringande för trappan och hojtade "There's three gigantic packages for you upstairs!". Och hon fick också post idag, vilket gav mig tårar i ögonen. Såg att paketet var från Sverige, men tänkte att det var från deras förra au pair. Icke. Det var från min storebror! Så himla fint. Hon blev jätteglad (och jag också) och gav mig en lång, lång kram från dig :) Tack.

God jul allihopa!

Lite uppåt nu då

2009-12-23T13:48:00.002+13:00

Okej, kanske dags för ett lite mer uppåt inlägg. Även om morgonen var jobbig, jag bad om att få promenera Theo till day care, bara för att få samla tankarna på vägen hem. Men sen dess har det rullat på, jag, Lola och Willow for till Western park med picknick och lekte i två och en halv timme. Riktigt roligt och avslappnande faktiskt. Och just nu ligger jag i min säng och lyssnar på Miley Cyrus - party in the USA och skrattar lite. Den är lite i lördags. Ganska mycket. Är den populär i Sverige också?

Jag har insett hur van jag är att prata engelska nu. Ibland tänker jag "shit, hur fan förstod han vad jag sa?" för jag tänker att jag pratar svenska.. Efter en konversation kan jag tänka tillbaka och inse att ja, vi pratade faktiskt engelska. Inte svenska.

Nu är det snart julafton för er, här är det inte julafton förrän den 25e. Vilket i praktiken ändå innebär att vi har julafton nästan samtidigt, eftersom jag är 12 timmar före :) Nikkis mamma har varit här ett par dagar nu, och åker med dem till Brisbane nästa vecka. Hon bor i Indonesien och ska flytta till Ryssland om ett halvår typ. Hon är väldigt trevlig, jag tycker om henne. Till christmas day lär det ju dyka upp en del människor, men jag har ingen aning om vilka. Det visar sig. Jag ser bara fram emot när det är över, och det blir den 28e, när Lucía kommer hit! Åh det ska bli så roligt :)

Stormigt

2009-12-22T19:49:00.003+13:00

Det här kommer antagligen bli ett väldigt djupt och ganska personligt inlägg. Men innan jag åkte hit bestämde jag mig för att ändra på mitt förhållande till mina känslor; inte vara lika sluten. Jag antar att det gäller i den här bloggen också. För jag måste skriva av mig.

Jag ligger i min säng, klockan är tio i åtta och jag är så trött att jag inte vet var jag ska ta vägen. Tröttheten är antagligen en kombination av en hel del saker. För mitt huvud är kaos, verkligen. Jag vet varken ut eller in. Jag vill gråta, och jag vill skutta fram med ett leende på läpparna. Det går inte att göra både och. Det gör mig trött i huvudet och jag vill bara sova. Att det sen är jul om ett par dagar påverkar mig antagligen utan att jag egentligen vet om det. Jag har svårt för julen i allmänhet, och trodde det skulle bli annorlunda här borta, men det är precis lika illa. Fast det glädjer mig ändå att se Lolas förväntan. Och sen att jag är borta från familjen, och att det är jul, samtidigt, påverkar mig antagligen. Inifrån, utan att jag egentligen lägger märke till det.

För att jag vill skutta och le längs gatan har många anledningar, för det känns som att jag äntligen börjar få ett riktigt liv här nere. Ett liv innehållandes jämnåriga att skratta och skicka sms med. Ett liv där jag känner mig hemma. Jag träffade en kille i lördags, och han gör mig också glad. Vi julhandlade idag.

Så det är svårt att få grepp om någonting. Jag hoppas att jag kan sova inatt, och att jag kan äta lite mer imorgon än jag gjort de tre senaste dagarna. Det blåser stormar inuti mig, vissa av dem blåser omkull mig, medan andra blåser mig upp på fötter igen. Ofta samtidigt.

Inuti är du fjäderlätt och vit

2009-12-21T20:52:00.003+13:00

Okej, ett dygn senare. Ett tungt dygn. Har inte mått bra alls, jag vet inte om jag fortfarande var bakis eller om allt som hände i lördags/söndags fortfarande påverkade mig. Med resultat kaos. För som jag skrev, jag har aldrig kastats såhär mellan känslor. Jag vet inte var jag ska börja, eller om jag ens ska skriva om i lördags. Det känns liksom inte viktigt. Inte just nu. Och det känns fel att göra det i samma inlägg som vad som kommer lite längre ner. I samma inlägg som det jag fick reda på igårkväll, och som fick mig att gråta, gråta, gråta. Så kanske berättar jag om lördagen en annan dag.

Förra veckan satt jag i en glänta, i gräset, i shorts och linne, omgiven av sommardofter och skrev ett kort. Det var ett avlångt kort med en blomma på, och på framsidan kunde man läsa "Get well". Jag skrev en del där i, jag skrev ganska mycket. Och när jag skrev rullade tårarna ner för mina kinder, för jag insåg vad som var på väg att hända. Vad som redan hänt. Att jag träffat Tora för sista gången, utan att ens veta om det.

Hon hade under en längre (eller kortare, beroende på hur man ser på det. Kanske förhållandevis kort) tid kämpat mot cancer. Cancer som spritt sig i hela kroppen. Varit inlagd på sjukhus, fått smärtstillande, haft sin syster där. Haft sin syster där som stöd och som tröst. För att slippa kämpa ensam, så fanns hennes syster där tillsammans med henne, och de kämpade tillsammans. Hennes syster är min finaste, finaste farmor. Och nu har hon förlorat sin syster. Nu andas hon inte längre, och jag skickade ett krya på dig-kort. Det hann aldrig komma fram. Tora hann aldrig läsa mina ord.

Jag minns när jag var liten, kanske var jag fem eller sex år. Vi bodde fortfarande i Bromsten, och farmor kom på besök. Jag stod uppe i trappan när hon klev in genom dörren. Efter henne kommer; en till farmor! Fast, det var det ju inte såklart. Hon hade bara tagit med sig sin syster, och jag tyckte att de var lika. Och de har hållit ihop. De har bott i olika städer, men de har hållit ihop. Jag minns på min student när jag lånade farmors badrum för att fixa mig innan jag åkte in till slutskivan. Farmor och Tora satt i köket och spelade kort, och för en stund hade jag sådan lust att sätta mig där med dem istället, och spela kort hela kvällen. Njuta av deras sällskap. Så blev det inte, och jag får inte chansen igen. Ingen får chansen igen. Det finns inga andra chanser.

Jag vill att ni ska veta att jag önskar jag kunde närvara på begravningen. Men nu är jag på andra sidan jorden, och det kommer inte att gå. Men mitt kort kommer komma hem till Tora någon gång, jag vet inte hur lång tid det tar, och det kan väl få representera mig? Plocka en bukett blommor, som jag skrivit om i kortet, och lägg på hennes grav, eller på kistan. Det är mitt avsked till Tora. Älskade.

Blöta kinder

2009-12-20T19:43:00.003+13:00

Jag tänkte skriva ett inlägg här, ett inlägg med blöta kinder och rödgråtna ögon. Men jag hittade inte orden, de fastnade på insidan i något sorts virrvarr av alla tankar och känslor som kommit upp det senaste dygnet. Jag har nog aldrig kastats såhär mellan känslor, någonsin.

Men det är tårar och blöta kinder, och jag ska skriva ett värdigt inlägg när jag har samlat ihop tankarna, rett ut dem och snirklat ut orden. Antagligen imorgon, och till dess; farmor, jag tänker på dig och sänder mina varmaste kramar till dig. Älskade du.

Positiv energi

2009-12-18T19:19:00.002+13:00

Lika irriterande och envis Theo kan vara, lika kärleksfull och fin kan han vara. Idag på eftermiddagen var det bara han och jag hemma (Lola var och julhandlade med både mamma OCH pappa, vilket antagligen var väldigt kul för henne, att för en gångs skull ha all uppmärksamhet från båda föräldrarna) och jag satt i soffan i köket. Han kom emot mig och sträckte ut armarna; ville sitta i mitt knä. Det är inte ofta han kan sitta still i någons knä utan att göra något, men där satt vi alltså, han med huvudet mot mitt bröst, jag med armarna runt honom. Jag hade en kentskiva på, och jag sjöng i hans öra;

Sagor för barnen som är som du,
om en tunnel vid ljusets slut.
Jag är din vän och vi lär oss av varran.
Det är ett av skälen.
Ge dem ett finger och värm min hand,
i ett iskallt IKEA-land.
Du är min vän och vi lär oss av varran.

För han är min lilla kompis som just i detta tillfälle gav mig energi av det mest positiva slaget du kan tänka dig. Vi satt tillsammans i femton minuter, och jag hade tidvis tårar i ögonen. För den här veckan har jag gjort såna framsteg, personligt, och jag trivs ännu bättre än innan. Nikki och Robert (mest Robert, för det är mest han som varit hemma, Nikki har jobbat väldigt mycket) har börjat lära känna den riktiga Cissi nu. Den som driver med folk och är ironisk. Den som har funderingar och knäppa förslag på lösningar på funderingarna. Jag och Robert har skrattat massor tillsammans, och vi har internskämt. Det tog två månader, men det är sån jag är. Jag låter saker ta tid, för jag tror att de varar längre då.

SMS-trafik mellan mig och Robert igår:
Jag: Carrot in the salad, or am I just strange?
Robert: Just crazy..

(Han och jag och mat är en lång, lång historia. Men en rolig sådan!)

Intensivt

2009-12-17T13:24:00.002+13:00

Herregud vilken dag. Och den har bara börjat! Ligger i min säng helt utslagen, men när jag har skrivit klart det här ska jag ta hand om tvätten och promenera upp till Ponsonby Road för att köpa ett par julklappar. När jag ska hinna tillbaka till Newmarket för att hämta den bästa julklappen till Lola, vet jag inte riktigt. Lördag, kanske..

Morgonen började med att jag drog mig upp vid åtta-tiden (Lola har ju lov, så sovmorgon varje morgon, weey!) och det var heeelt tyst. Och då bor vi med en tvååring. Och en nioåring. Som har en elvaåring här på besök. Men helt tyst. Så jag käkade frukost i lugn och ro, vid tjugo över åtta kommer Robert in i köket och är lika chockad han över hur tyst det är. De stora barnen kommer upp vid halv nio, och Theo vaknar kvart i nio. Efter att ha sovit i mer än 13 timmar!

Efter att ha lämnat Theo på dagis en timme senare än vanligt åkte jag, Lola och Zoe till ett ställe som heter Clip 'n climb. Ett helt ställe fyllt av klätterväggar. Jag var lite nervös i början, men det var fett roligt! Klättrade så att mitt ena finger började blöda. Och jag känner redan nu att jag kommer ha träningsvärk imorgon.

Efter det var det hem, äta lunch och iväg igen. Hade fått vägbeskrivning av Robert, och det var lätt att hitta. Lämnade av Lola (och åt en bit kaka) vid Rugby Stadium någonstans nord-väst härifrån. Hon ska filma en reklamfilm för Rugby Union! Så himla coolt! Inte allas unge som kommer vara på tv. Jag kommer bli den häftigaste au pairen.

Nu ska jag alltså ta mig upp ur sängen, för om jag stannar kommer jag somna. Jag känner mig själv. Men det är maaaassa tvätt att ta hand om, det blir, eh, roligt. Men jag får skylla mig själv, det är jag som inte tagit hand om den tidigare.

Skype

2009-12-16T21:22:00.003+13:00

Bara så att ni vet, så har jag börjat vara inloggad på Skype lite nu och då. Ofta om mornarna (era kvällar alltså), så om någon känner för att prata lite så kan ni ju logga in ibland och se om jag är online. Jag måste komma över det stora steget att faktiskt prata med någon på Skype. Det har gått så lång tid nu att det känns knäppt. Jag vågar knappt. Vet inte vad jag är rädd för, hemlängtan kanske?